Juletid och julefrid

JulängelPasserar den femtitolfte löpsedeln som skriker ut: ”Så slipper du julstressen!” ”Listan på 76 saker du bör göra före jul!” ”sluta stressa, njut av julen med hjälp av…..!”

Man blir ju stressad bara av alla utropstecknen!!!

Men… Jag känner faktiskt inte av någon julstress (annat än den jobbrelaterade, du vet ”måste-bara-hinna-x,x,x,x,-och-x-innan-jul! Fast man vet att allt det där man ändå inte hinner faktiskt ligger kvar och väntar på en efter jul…)

Varför stressa egentligen?

För mig är julen ett tillfälle att vara med familjen. Att mina föräldrar kommer hem från Spanien och lillasyster ner från Karlstad. Och att maken, dottern och jag får några lediga dagar tillsammans. Att vi får vara tillsammans.
Vår familj är inte så stor, men desto viktigare.
Vi vuxna har sedan många år avskaffat julklappar till varandra. Vi har det vi behöver. Vi köper nån liten pryl och kör en julklappslek för skojs skull. Bränner pengarna i plånboken kan de göra bättre nytta på annat håll (typ Unicef, Stadsmissionen, Läkare utan gränser, BRIS, Rädda Barnen – Behoven finns både på nära och långt håll – bara att välja!)

Julmaten har vi också koll på sen många år tillbaka. Pappa är världens bästa köttbullsrullare och sätts i arbete på julaftons morgon med att rulla köttbullar.
(För några år sedan ställde jag fram 2,5 kg köttfärs i syfte att sisådär ett halvkilo skulle omvandlas till köttbullar. Senare upptäckte jag att pappa rullat och stekt alla 2,5 kg…. Det har numera blivit en fin tradition att vi har ”papparullade” köttbullar i frysen månader efter jul! Men, sssh – säg inget till honom!)

Mammas specialomelett – världens krämigaste – lagas med stor omsorg. Prinskorvarna klipps upp till ”grisfötter” (som min mormor alltid gjorde) och steks gyllene.
Skinkan är griljerad och vederbörligen provsmakad några dagar före jul.
Maken fixar Jansson. Och Olsson, inte att förglömma! Eftersom ingen i familjen Olsson gillar anjovis, gör vi vår egen variant med skinka istället.
Potatis och bruna bönor kräver inte så mycket fix, inte heller sill och ägg. Vi har avskaffat ”måste-rätterna” som ingen ändå egentligen tycker om, utan äter för att ”de hör till”.
Alla får sina favoriter. En del är förberett, resten lagar vi tillsammans. Till tonerna av julmusik (ja, både smurfar och chipmunks har smugit sig in mellan Sinatra och Crosby, vad gör man inte!) pysslar vi och dukar tillsammans. Ingen behöver bryta ryggen av sig i stressparoxysmer innan jul.

Syrrans paradnummer är julgodiset. Så till Kalle Anka (Absolut! Blir man aldrig för gammal för!) smaskas det hej vilt och jag kan mästan höra tandläkaren gnugga händerna i förtjusning inför alla stundande kolarelaterade intäkter.
Dottern är dock in till desperation trött på att få höra att när vi var barn var det minsann i princip bara på julafton vi fick se tecknat. Annars var det Staffan Westerberg och storpotäten en gång i veckan som gällde (trauma!) Och gör vissa försök att smita upp til Disney Channel i obevakade ögonblick – läs; När hela familjen är strängt upptagna med att synkroniserat och i detalj upprepa varenda ord och fnysning i ”Tjuren Ferdinand”.

För oss är julen tradition. Det innebär också att vi sällan stressar runt för att köpa nytt julpynt. Varje försök att uppdatera tomte- eller glitterförrådet möts av stormande protester! Här ska minsann allt vara som förra julen! Ett stressmoment mindre…
(Även om årets terrorartade tilltag att placera den gamla julbocken på ett nytt ställe, ledde till en mindre förvirringsattack hos dottern och tvivel på om det vekligen kan bli jul nu)

Vi vet vad vi vill äta och dricka och varken krånglar till eller överdriver. Trots färre rätter från år till år, vet vi att vi ändå kommer få äta julmatsrester fram till nyår. Även det en slags tradition…som vi tar med ro.

För julen handlar, i vår sekulariserade tappning, om att få vara tillsammans. Att få ta vara på varandra. Inte om köphysteri eller frosseri (inte så mycket i alla fall…).
Att få koppla av, ta en promenad, få prata färdigt. Vara tillsammans.