”Som en röst från en förtvivlad patient”

Alldeles nyss fick jag ett mail från en Facebookvän: ”Kopiera mitt inlägg. Som en röst från en förtvivlad patient.”
Vi har aldrig träffats IRL, men jag är väldigt glad åt få vara hennes FB-vän. Hon är en av dem som kommer med kloka, insiktsfulla inlägg. Som ger mig en bild av en annan verklighet. Hon är en av dem som öppet berättar om sina psykiska svårigheter. Och sina svårigheter med psykiatrin…

(Det slår mig när jag skriver detta hur oerhört märkligt det är att behöva skriva ”öppet”. Och tycka att det krävs mod för denna öppenhet.
Jag menar tänk dig själv motsvarande situation.
Jag ringer chefen: ”Eh, jo…. det är så att jag har… Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta, men… Eh, jag har…brutit benet….”
Tystnad
” Eh, jo så att jag… Alltså det är faktiskt såpass att jag är inlagd på sjukhus… Och, eh… Jag blir nog utskriven snart. Men… Jag kommer…alltså…jag kommer behöva kryckor en tid framöver…. Och smärtstillande…liksom.. Så att, ja….

Chefen: ”Jaha”.

Tystnad….

”Så….du kommer vara sjukskriven ett tag?”
Jag: ”ja, fast inte så länge hoppas jag. Jag får ju bra hjälp här på sjukhuset”

Chefen: ”Jaaaaa…. Men, borde du inte sjukskriva dig et tag? Öh, du har ju en del semester att ta ut också. Du kanske skulle passa på att göra det nu? Ta igen dig ordentligt menar jag. Så att du inte…får nåt slags….återfall?”

Rätt orimligt eller hur? Och nu får jag ju erkänna att samtalet inte direkt var autentiskt, men psykiska sjukdomar behandlas på ett helt annat sätt än fysiska. Märkligt nog, 2014.)

Så, åter till verkligheten. Så här skriver Anna-Lena på Facebook går kväll:

”Ledsen, arg och besviken.  Mår inte bra. Tappat min sömn igen efter att ha sovit utmärkt sedan oktober. Känner tyvärr att en lätt hypomani kommer smygande timme för timme. Ringde upp psykiatrin där de känner mig för att rådgöra om jag borde komma dit för att lägga in mig ngr dagar. Det har funkat förr – tidigt och som skydd. Jag avråddes från att komma. Det var tydligen kaos. Väntrtid på 6-7 timmar bland sjuka för att sedan kanske få åka hem igen.
Läget är helt under kontroll men psykiatrin i Sverige är under all kritik.  När ska psykiatrin tas på ordentligt allvar? Jag har varit med för länge för att se ngt positivt. Vad händer Anders Milton? Ulf Kristersson??
Nu ska jag vila…..”

Här har vi alltså en insiktsfull patient, med kunskap om sina svårigheter och reaktioner och inte minst med vetskapen om att snabba insatser hjälper och skyddar. Jag menar, Socialstyrelsen kunde inte uttryckt det bättre!

Och hon blir avrådd från att komma in… Pga kaos…

Det kan bara inte vara godtagbart!

Vi pratar om svåra, ibland livshotande tillstånd när vi pratar akutpsykiatri. Inte i Anna-Lenas fall igår kväll. Men hur många andra blev avrådda från att komma in? Hur många andra fick vänta i 6-7 timmar?

Jag har ”pryat” på Psykiatriakuten och jag har ”pryat” på ambulansen när vi fått körningar till/från Psykiatriakuten. De människor som söker sig dit förtjänar att tas på allvar. Förtjänar att få bästa tänkbara vård. Snarast.

Det handlar o akuta ångesttillstånd, självmordstankar, självskadebeteeden, depression, psykoser, abstinens. Det handlar om gamla, unga, män, kvinnor, akademiker, arbetslösa, studenter. Det handlar om alla…

Av någon anledning tycks detta vara så mycket svårare att prata om än ”kroppsakuten”. Fortfarande, 2014, skräms vi av våra egna hjärnor och vad de kan hitta på… Fortfarande 2014 vill vi låtsas som att psykiska svårigheter handlar om ”någon annan”. Någon som inte är som ”oss”.

”När ska psykiatrin tas på ordentligt allvar?” , skriver Anna-Lena. Och jag vill lägga till ytterligare en fråga: VARFÖR tas inte psykiatrin på ordentligt allvar?

Är det på grund av rädsla? Gammal hederlig strutsmentalitet – låtsas som att problemet inte finns, så kanske det försvinner av sig självt?

Anna-Lena blev inlagd för en dryg timme sen. Gott så långt!

Men för henne, för alla andra, för oss alla andra – behövs en väl fungerande psykiatri!