Vi vill ju ha fler politiskt aktiva i alla åldrar, men….

Visst är det väl så – det kan vi t.o.m. vara överens om över alla parti- och blockgränser – att politiken blir bättre av en större mångfald? Av att vi har personer i alla åldrar engagerade, eller hur?

Men… Den politiska vardagen tycks tyvärr utgå från att man inte har barn. I alla fall inte i skolåldern.
Det kanske bara jag som är allmänt grinig, men när jag idag får kallelse till det fjärde mötet förlagt mitt under sportlovet blir jag lite matt. Eftersom jag lovat min familj att åtmistone vika sportlovet under detta ”Supervalår”, tvingas jag meddela förhinder till de poltiska mötena. Och har dåligt samvete för detta. Fast…jag har hellre dåligt samvete gentemot politiken än gentemot min dotter.

Men – jag tycker det ger väldigt tråkiga signaler! Vi säger alla att vi vill ha in fler yngre i politiken. Men i verkligheten gör vi det väldigt svårt att kombinera familjeliv med ett politiskt uppdrag. Och det är klart, det ser våra 16-, 17-, 18-åriga ”politiska löften”.
Det kommer de ha med i beräkningen när de väljer att ta förtroendeuppdrag eller avstå.

Tittar vi på lite torr statistik ser vi att de allra flesta partier har ett ”glapp” på aktiva i 30-50-års åldern. Nån som undrar varför?…..

Det gåt utmärkt att engagera sig som ung och som något äldre, när barnen flyttat ut.
Men alla de mitt emellan, som lever i den så kallade vanliga verkligheten? Som vet hur det faktiskt är att ha sina barn på dagis och i skolan, som vet hur det är att VAB:a, att förhöra på läxor, att hantera barnsjukdomar och tandregleringar, hur tar vi tillvara dem?

Om vi menar allvar med att vi vill ha även föräldrar engagerade i politiken bör vi också göra det möjligt att kombinera föräldraskap med förtroendeuppdrag!