…fortsätta där jag slutade igår:

Redo för ett skift på Östra Sjukhusets Akutmottagning

Redo för ett skift på Östra Sjukhusets Akutmottagning

Som jag skrev igår kväll hade jag förmånen att få följa en erfaren överläkare och dito sjuksköterska under nio timmar på Östras akutmottagning.

Tänkte försöka ge en liten bild av hur arbetet går till på en akutmottagning i Göteborg.

Först kollar Tobias patientlistan i datorn: här ser man alla färdigtriagerade patienter. De får, efter bedömning av en sjuksköterska, en färg, utifrån allvarligheten i det de söker för och hur bråttom det är att träffa läkare. Kort och gott kan man säga att en ”röd” patient har någon form av livshotande tillstånd, en ”grön” kan vänta länge utan att riskera att försämras.

När vi börjar innehåller listan en orange, dvs rätt bråttom, resten gula, inte så brådskande.

Tobias hämtar en mapp inne hos sjuksköterskorna, där han ser namn, personnummer och triageringe. Av den framgår vad patienten söker för, blodtryck, syresättning mm. En snabb koll i datorn för att se om detf inns ytterligare information om patienten. Vilket det oftast gör. Det finns gott om ”stamkunder” på akuten…

Att få den här bakgrundsinformationen är till stor hjälp för att kunna bedöma patientens tillstånd. Finns t.ex. någon kronisk sjukdom i botten? Hjärtproblem? Psykisk problematik? Har personen regelbunden kontakt med sjukhus/primärvård? Mediciner?

Med denna kunskap i åtanke går vi in till patienten. Patienten berättar själv varför han/hon söker vård, beskriver symtomen – hur svåra de är och hur länge de varat. Tobias undersöker patienten utifrån vad han/hon berättat plus vad han kunnat läsa sig till i tidigare journalanteckningar.

I några fall kan han ge direkt lugnande besked till patienten om att detta inte är något farligt. I de flesta fallen får patienten några goda råd plus en uppmaning att ta kontakt med sin vårdcentral för att träffa sin ordinarie doktor. I några fall behöver fler testet göras, tex blodprov, urinprov eller röntgen.  Patienten blir då omhändertagen av en sjuksköterska som sköter provtagningen alternativt hämtad/går själv till röntgen.

I väntan på provsvaren tar Tobias hand om fler väntande patienter. Tempot är högt! Det märks tydligt att erfarenheten spelar stor roll – Att ha jobbat länge som läkare och träffat många patienter underlättar när snabba beslut ska tas. Just besluten beskriver både läkare och sjuksköterskor som det tuffaste med att jobba på akuten. Ständigt måste viktiga beslut tas, helst på kort tid och dessutom ibland med bristande kunskapsunderlag och patienter som inte kan/förmår/vill samarbeta.

När svaren på prover/röntgen kommit går Tobias in till patienten igen. Några gånger är svaren solklara och patienten kan gå hem, kanske med ett recept på något smärtstillande. Ibland krävs ytterligare prov, kanske visr blodprovet tecken på att något inte stämmer och patienten behöver tex röntgas för att utesluta/bekräfta tillstånd. Ib

Ett exempel på en sån patient: Man i 50-års åldern. Ser frisk och kry ut, nästan lite generad av att befinna sig på akuten och tycker nog själv att han skulle åka hem. Har  upplevt plötslig smärta i vaden, smärtan upphört av sig själv, men då får han istället svårt att andas. Det gick över (hände runt jul) men nu har han känt av det igen. Blodprovet visar värden som gör att patienten skickas till röntgen. Så här långt har allt gått hyggligt snabbt – Triagering, läkarundersökning, provtagning. Men….röntgen är överhopade av arbete, så den här killen får vänta länge… Tobias hinner sluta sitt skift och en ny läkare får den tråkiga uppgiften att tala om att mannen drabbats av lungemboli (alltså ”propp” i lungan) och måste läggas in

Den här texten hittade jag lite snabbt på Internetmedicin:

”Det är svårt att misstänka lungemboli (LE) på ”rätt” patient och tillståndet är därför svårdiagnostiserat. Mindre än 20% av patienterna som utreds med objektiva metoder visar sig ha LE. Den kliniska bilden är tyvärr beroende av flera faktorer och andra sjukdomar kan ha liknande symtom som vid lungemboli. Olika faktorer kan ha betydelse för den kliniska bilden, bl a patientens ålder, förekomst av andra sjukdomar, lungembolins storlek, ålder, ursprung och förekomst av lunginfarkt. Cirka 90% av lungembolierna anses ha sitt ursprung i benen.”

Det är alltså in självklart att snabbt och enkelt kunna ställa en diagnos….

Ambulansinttaget på Östra Sjukhuset

Ambulansinttaget på Östra Sjukhuset

En orangetriagerad man väntar i ”Hjärtrummet”. Han söker för misstänkt hjärtinfarkt, men EKG:t visar inget konstigt. Med sin erfarenhet gör Tobias ändå bedömningen att här är något fel, så ytterligare undersökningar behöver göras, patienten får inte gå hem, även om tillståndet verkar ha förbättrats sedan han kom in med ambulansen.

Den yngsta patienten idag är i 20-års åldern, den äldsta 103! Vad gäller den svårt sjuka 103-åringen får jag se exempel på arbetet AmbitiÖS: Ambulanssköterskan ringer in till akuten. Tobias gör omedelbart bedömningen att den här patienten ska in. Snabbt. Direkt till avdelning. Och så sker – utan att patienten fysiskt behöver passera akutmottagningen. Vilket dels besparar akuten en del arbete, men framför allt slipper en svårt sjuk, gammal, skör människa onödiga väntetider, utsättas för smittorisk, fallrisk mm. Hon får istället komma direkt till den avdelning där hon kommer vårdas den närmaste tiden.

Andra bra exempel för att ”runda” akutmottagningen är snabbspår, tex Hjärnvägen, där personer med stroke kommer direkt till strokeavdelning, Åldersstigen, där äldre, sköra patiente kommer direkt till medicinavdelning med geriatrisk kompetens. Och så klart Öppna Returer, när patienter som vårdats på en avdelning får åka direkt tillbaka till samma avdelning vid behov.

Sahlgrenska är ju också ett utbildningssjukhus. Alltså finns alldeles nybakade AT- läkare och snart färdiga specialister, ST-läkare i tjänst på akuten. De kommer då och då till Tobias för att fråga om råd – kring symtom, behandlingar, prover, inläggningar mm. Oerhört viktigt att de får praktisk erfarenhet under kompetent handledning! En dag är de kanske överläkare på akuten. Fram till dess ska de ha sett många, många patienter, beställt oändliga antal provtagningar, ställt mängder med diagnoser. Det krävs såväl utbildning som praktisk erfarenhet för att detta ska bli rätt! Så, det räcker inte att vara en kompetent läkare, man måste också vara en skicklig pedagog för att hjälpa framtida kollegor att bli så bra läkare som möjligt.

När Tobias slutar för dagen får jag följa Schani, som är sektionsledare för sjuksköterskorna. Han berättar om hur arbetet förändrats, hur tex sjuksköterskorna nu tagit över mer av de avancerade provtagningarna, som tex blodgaser, som tidigare bara togs av läkare. Han tar prover, sätter dropp, kopplar in och ur övervakningsutrustning, svarar på frågor från både patienter och arbetskamrater, plockar fram och bort, pratar med anhöriga, kopplar syrgas.

Vi hinner också sitta ner en stund och prata om hot och våld på akuten, om problemen med droger i Göteborg. Och om hur ”stammisarna” blir en naturlig del av arbetet. När en av missbrukarna som ofta, ofta varit på akuten, avled gick tre ur personalen på hennes begravning. Det säger något om människosynen hos dem som arbetar här… Att i misären se människan. Och bry sig.

Klockan 18:00 stänger Mölndals sjukhus sitt ambulansintag för medicinpatienter. De har inte plats på vårdavdelningarna att lägga in fler. Det innebär att alla ambulanser med medicinpatienter dirigeras om till Östras och Sahlgrenskas akutmottagningar.

Lilla väntrummet (där patienter som klarar av att sitta upp får sitta efter triageringen eller i väntan på provsvar) är proppfullt. Korridoren fylls med sängar. Sköterskorna arrangerar om sängarna så att de mest störst omvårdnads-/tillsynsbehov hamnar inom synhåll. Utanför glasrutorna till expeditionen har vi nu en svårt sjuk, knappt kontaktbar äldre man, en allergichock (behandlad i ambulansen, men behöver observeras några timmar), en alkoholförgiftning med tilltagande abstinensbesvär, en utmattad, deprimerad kille med allvarligt hot hängande över sig och ytterligare några som andra sköterskor tagit hand om som jag inte uppfattat sjukdom/skada på. Varje gång vi rör oss i korridorerna tar vi en lov runt de här patienterna. Schani slänger ett rutinerat öga på alla, pratar lite med någon som behöver kollas till lite extra.

Flera patienter ligger kvar på akuten i väntan på vårdplatser. Killen med lungemboli får flytta runt för att ge plats åt svårare sjuka. Flera engagerar sig i att försöka få plats på Infektion för en kvinna med Down’s syndrom, med andningssvårigheter och infektion i luftvägarna. Det kändes ok att lägga in en annan patient med infektion på MAVA (medicins akutvårdsavdelning), men den här kvinnan behöver mer specialiserad vård. Hon har dessutom ganska nyligen vårdats i respirator på Infektion. Alla engagerar sig för att hon ska få komma rätt direkt, för att få bästa tänkbara vård. Hon vill också själv gärna dit. Där känner hon sig trygg. Och så är ju hennes doktor Lars så snygg!

Hon håller humöret uppe, trots smärtsamma provtagningar som får henne att skrika. Och som dessutom måste göras om… Hon vill gärna veta om Schani är gift (det är han) och konstaterar med viss förtjusning att hennes snygge doktor på Infektion är ogift.

Ambulanserna fortsätter komma. Schani ska gå in och ha möte med nattlaget, så jag tackar för mig och går ut i kvällskylan. Framför mig går färdigbehandlade patienter på väg hem, trötta, men ändå hjälpta.

Själv kör jag hem med huvudet snurrande av tankar på akutsjukvård och hur den ska kunna bli så bra som möjligt.

Bli inte förvånad om det kommer ytterliggare inlägg på temat…

En kommentar för “…fortsätta där jag slutade igår:

  1. Jag vet att det redan är ett vääääldigt långt inlägg! Men…jag måste ändå kommentera en sak:
    Påfallande många av dem som söker akut har någon form av psykisk problematik i grunden. Mycket oro och ångest, två solklara fall av depression som fick gå vidare till psykiatrin när de somatiska (kroppsliga) problemen var omhändertagna. Förutom de två sökte flera för symtom som huvudvärk, domningar, yrsel, trötthet, svaghet. Och i journalerna läser man sig snabbt till att detta inte var något akut (i betydelsen plötsligt) påkommet, utan något man sökt för upprepade gånger. Såväl på akuten som på sin vårdcentral. Man söker till akuten för att man tycker det blivit värre. Eller ohållbart. Eller för att man vill att NÅGON ska se den ångest och oro man går och bär på…

Kommentering avstängd.