Det är inget hokuspokus precis…

Läser en väldigt bra artikel i Läkartidningen – Fysisk aktivitet hjälper vid stressrelaterad psykisk ohälsa. Nu är det även vetenskapligt bevisat.
Och, missförstå mig rätt – jag är VÄLDIGT förtjust i evidens o all form av vetenskaplig bevisning – men det ÄR inget hokuspokus precis…

Mänskligheten har ju funnits en stund här på klotet. Och även om vi klättrat ner ur träden, uppfunnit såväl skriftspråk som giljotiner, och på senare tid smartphones, så har våra hjärnfunktioner inte förändrats nämnvärt.
Fortfarande är vi inställda på faroläget ”Sabeltandad tiger – spring!” Och våra hjärnor och kroppar reagerar automatiskt på stress. Nu finns ju inte så många sabeltandade tigrar att springa ifrån längre.

Stressen handlar snarare om hård arbetsbelastning, kanske i kombination med höga krav på oss själva att lyckas med såväl karriär som familj, ha ett oklanderligt hem, en fräck bil (eller två), stimulerande fritidssysselsättning och samtidigt ta hand om åldrande föräldrar. Hjärnan – ja, den skriker fortfarande ”Tiger – spring!” Men det gör vi inte… Vi sitter istället allt mer still. Och lägger överviktsproblematik som ytterligare sten på bördan (bokstavligt talat…)

Och det är nog faktiskt inte märkvärdigare än så: Våra kroppar är konstruerade för att hantera stress fysiskt – springa från sabeltandade tigrar. Ju mindre vi springer, desto mer hävdar hjärnan att vi måste. Och därmed ökar vi stressen ett varv till. Får vi utlopp för vårt naturliga beteende slås stresshormonproduktionen av. Vi gör ju det vi ska. Så hjärnan kan sluta skrika ”Spring!”
Ergo – fungerar fysisk aktivitet som hjälpmedel mot stressrelaterade psykiska problem.

Och, bästa av allt, vi behöver faktiskt inte springa för livet med en tiger i hasorna. Vi kan gå för livet, lunka och lufsa fram för livet. Men röra oss det behöver vi! Inte ”bara” våra kroppar behöver rörelsen. Våra hjärnor behöver den.