Guldfiskens farmor

Det här med att blogga är ju lite annorlunda. Kanonbra – för ingen kan hindra mig från att skriva vad jag vill, eller från att använda hur många tecken som helst. Vilket jag uppskattar…
Men, samtidigt är det ofta som att ropa i öknen. Och ibland undrar jag om det är mödan värt.
Men det är då det händer….
En eftermiddag ringer en kvinna, som utifrån vad hon läst på den här bloggen, tycker att det är värt att ta en personlig kontakt angående något som är oerhört viktigt för henne. Plötsligt uppstår en Twitterdialog med en engagerad anställd i regionen. Ett personligt ombud gör sig omaket att maila mig ang svårigheter inom psykiatrin.

Och häromdagen kommer en kvinna fram till mig, jag känner vagt igen henne, på det där sättet man gör när man handlar på samma ställe, eller – visar det sig – möts på skolgården – vid lämning/hämtning av barn.
– Jag tror att du skrev om mitt barnbarn häromdagen, säger hon. Det är hon som är guldfisken.

Och just då känner jag mig som en guldfisk. Med teflonminne. Riktigt känner hur ögonen blir stora och runda, munnen öppnas på ett sällsynt fånigt, glappande sätt, och hjärnan snurrar i vild jakt på, just det, guldfiskar… (Jag hade just då fullt fokus på att hitta en mogen avocado, ett av de svårare av dagens I-landsproblem…)

– Teckningen, fortsätter kvinnan. Den med djuren som ska göra samma prov – klättra upp i trädet. Min sondotter är guldfisken i skålen. Hon K A N inte klättra i träd… Det handlar inte om att hon inte vill, hon försöker verkligen allt hon kan. Men det G Å R bara inte. När det kommer till trädklättring kommer hon alltid vara guldfisken. Alltid förlora. Hur mycket hon än försöker. Och då hjälper det inte att jag och hennes föräldrar berömmer henne allt vi kan för att hon är så duktig på att simma. För det räknas ju ändå inte…

Vi pratar en stund om hur viktigt det är att varje elev faktiskt blir sedd och uppmärksammad i skolan. Och inte bara sedd, utan faktiskt också får den hjälp som behövs. Så att alla guldfiskar får känna att de är värda guld. Precis som de är. Även om de inte kan klättra i träd.

Och när jag lämnar affären, med en alldels för hård, omogen avocado bland de andra varorna, så tänker jag att, jo – det är nog mödan värt ändå att skriva ner sina funderingar. För annars hade jag ju aldrig fått prata med guldfiskens farmor. Eller pratat, twittrat, mailat med er andra som valt att engagera er på något sätt. För att ni också känner att ni vill förändra något. Eller fått just dig att läsa det här. Och kanske fundera en stund över guldfiskars, giraffers och apors förutsättningar att klättra i träd….