Allt det där som bara MÅSTE fungera!

Har ni tänkt på hur otroligt mycket det är som inte är sjukvård, men bara måste fungera för att sjukvården ska kunna fungera?

Idag har jag gjort ett besök i en av dessa verksamheter – Regionservice. Närmare bestämt Servicefunktionerna på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Översatt till ”normalsvenska” pratar vi vaktmästeri/patienttransport och städ. Verksamheter som inte alltid är så synliga, men bara måste fungera. De senaste dagarna har media rapporterat om sånt som inte funkat. Och det är naturligtvis helt oacceptabelt med smutsiga sjukhus!

Med detta sagt vill jag fokusera på det som funkar. Men också lite om de utmaningar verksamheten ställs inför.
Tänk bara en kort sekund på hur många människor som varje dygn passerar genom huvudentre’n på ett större sjukhus. Direkt in från gatan, med snöslask och grus under fötterna. De utmaningar det innebär att hålla rent från detta, utan att störa andra pågående verksamheter i huset. Eller de utmaningar det innebär att städa inne på en vårdavdelning, bland sjuka människor, många medicinska apparater runt omkring, skärmar, draperier, hjulförsedda möbler. Min enda egna städerfarenhet (förutom hemma förstås) är att ha städat kontor. Tyst och lugnt efter stängningsdags. Ingen att ta hänsyn till när jag dånade fram med dammsugare och vidhängande falsksång för att muntra upp mig själv.

Jag inser att det krävs en hel del mer att städa i vårdmiljöer…
Och den verkligt speciella städningen inne på cell- och vävnadsprovslab! Snacka om superspecialstädning! Och diskning av rör och glaskammare som måste vara, bokstavligt talat, mikroskopiskt, kliniskt rena….image

Yordanos och Madeleine berättade om sina speciella jobb här, tillsammans med sektionsledaren Eva.

 

 

 

 

Den som legat inne på sjukhus vet att man stundtals flyttas runt mellan avdelning, provtagning, operation, uppvak, akut mm mm.

Något man ofta inte klarar för egen maskin. Och även om man skulle klara det vete 17 om man skulle hitta fram och tillbaka….

Där rycker patienttransportörerna in. Jag får följa Urban en stund. Vi börjar med en glad äldre herre i rullstol. Pratsam och trevlig under färden genom sjukhusets katakomber till ”hemavdelningen”. När han tackat för sig och gått in på sitt rum är det dags för nästa uppdrag. En patient som ska transporteras i säng från uppvaket till avdelning. Trött, medtagen, men lättad efter avklarad operation. Nästa patient ska från mottagning till provtagning, återigen i rullstol, men denna gång osäker på vart vi ska, känner inte igen sig.

Urban hittar som i sin egen bakficka. Själv är jag fullständigt vilse efter fem minuter…. Han berättar att han efter tre veckor lärde sig hitta överallt. Efter tre år i styrelsen hittar jag knappt från styrelserummet till matsalen genom katakomberna….image

Alla uppdrag kommer in till vaktmästeriet – somliga planerade i förväg, somliga akut. Somliga via dator, somliga via telefon. Ett stort problem är att så mycket hanteras via telefon, så linjerna är ofta upptagna, vilket sinkar arbetet.

Jag hinner med ett snabbbesök i akutvaktmästeriet också. Härifrån hanteras även larm och brandlarm. Och tillkallas polis när situationen så kräver.

Jag har fått en liten, liten inblick i hur det där egentligen fungerar, det där som bara MÅSTE fungera.

Och det är många tankar jag tar med mig från idag. Några av dem har jag redan ventilerat med kollegor med mer kunskap om Servicenämndens uppdrag.

Klart är ju att något måste göras för att få till vettiga överenskommelser mellan sjukhus och Serviceförvaltning! Alla är överens om att servicefunktionerna faktiskt måste fungera på bästa sätt. Ur koncernperspektiv är det helt ohållbart att ägna sig åt någon form av ställningskrig, vilket tycks ha pågått under en tid.

Med den lilla kunskap jag har området tänker jag inte agera linjedomare. Jag har tidigare sett servicen med ”sjukvårdsglasögon”, idag har jag fått ytterligare ett perspektiv. Det gör inte saken mindre komplicerad, men jag har i alla fall fått en större förståelse.

Och jag har fått se och höra personal som med stolthet berättar om sina arbeten. Som har ide’er kring utveckling och metoder som skulle underlätta. Som berättar om bra dialoger med andra personalkategorier om var, när, hur städningen kan/bör göras. Som ser sina viktiga roller i den stora helheten. Som har lång erfarenhet och stor kompetens.

Och, som sagt, jag tänker inte agera linjedomare, men de problem som finns idag måste lösas. På ett långsiktigt hållbart sätt. För till syvende och sist handlar det inte om vem som betalar hur mycket för vad, utan om patientsäkerhet.