Det som inte syns, finns inte. Eller…?

Visst är det märkligt? Den ohälsa som ökar mest är osynlig. Både för att den faktiskt inte syns, ”på riktigt”, på utsidan. Och för att allt för många inte vill se.

Det gäller både psykisk ohälsa och psykiska funktionsnedsättningar och sjukdomar.

En bekant, som slåss med svåra depressioner, få ofta höra att ”Du kan väl inte vara sjuk? Som ser så pigg och glad ut!” Den glada fasaden kan vara just en glad fasad. För att slippa svara på frågor. Dessutom är ju (tack och lov) depressionen inte konstant, utan kommer och går.

Lyssnar på morgonnyheterna och hör om riktlinjerna för nationella prov. Att barn med svår dyslexi inte ska tillåtas några hjälpmedel. Själv har jag ingen dyslexi, men är däremot beroende av glasögon för att kunna läsa bokstäver mindre än mopsar. Tar du mitt ”hjälpmedel” från mig, står jag mig rätt slätt i en läsförståelsetest, trots att det, med hjälpmedel, är en av mina bästa grenar.
Varken mina synsvårigheter eller dyslexi syns på utsidan. Fast jag kan göra mina svårigheter synliga genom att ta på mig glasögonen.

Ökningen av diagnoser för barn med autism, asperger, ADHD, ADD mm ställer stora krav på skola, föräldrar och samhället i stort. Ofta kan utebliven diagnos och hjälp också leda till psykisk ohälsa. Och ibland till självmedicinering med alkohol eller narkotika. Vilket i sin tur kan utlösa andra svåra psykiska tillstånd. En ond cirkel skapas.

Psykisk ohälsa, funktionsnedsättningar, sjukdom syns inte alltid på utsidan. Men vi har en skyldighet att se den. Tidigt. Och erbjuda adekvat hjälp. Likaväl som vi gipsar ett brutet ben behöver vi ge ett stabilt stöd vid psykisk ohälsa. Och när den akuta fasen är över se till att fortsatt stöd finns. Eller när diagnosen är satt se till att ge personen/familjen fortsatt stöd och uppföljning.

Omkring 20-30% av befolkningen drabbas någon gång av psykisk ohälsa. En mindre, men dock betydande, del lever hela sitt liv med någon form av psykisk ohälsa/nedsättning/sjukdom. Vi har en skyldighet från såväl sjukvårdens som skolans och socialtjänstens sida att se till att möta de behov som uppstår under livet. Även om svårigheterna inte syns på utsidan.