Fortsätta tjata…

Om det där med tidig upptäckt och tidiga insatser.

Vi vet att en av de främsta friskfaktorerna i ett livsperspektiv är en avklarad skolgång. Det ger bättre chanser på arbetsmarknaden och därmed bättra ekonomi i vuxenlivet. Det ger också ett skydd mot psykisk ohälsa. Det här vet vi. Har vetat länge…

Vi vet också att det är en sällsynt dålig samhällsekonomisk ide’ att låta unga misslyckas med sin skolgång. Det leder till ett, ibland livslångt, utanförskap.
Det här vet vi. Har vetat länge…

Och ändå… I en kommun nära mig är väntetiden till basutredning hos en skolpsykolog ett år. Ta en minut, fundera på hur mycket som händer i ett barns liv på ett år.

För många barn uppträder svårigheterna, eller blir extra tydliga, när de börjar högstadiet.
Då ställs nya, högre krav. Krav på självständigt tänkande, eget ansvar för inlärning, svårighetsgraden ökar. Och, som grädde på moset, inträder också puberteten ungefär då. Med allt vad det innebär av såväl kroppsliga som mentala och inte minst sociala förändringar.

När det då krackelerar, då är väntetiden till en utredning om varför ett år… Behövs sedan ytterligare utredning/behandling på en mer speciliaserad nivå, vidtar väntan till en tid på BUP. Och den tiden går inte att få innan basutredningen är gjord.

Och så undrar man varför barnen misslyckas i skolan…
Varför somliga aldrig tycks finna sin plats, behålla ett jobb, skapa hållbara relationer.
När vi vet varför
När vi vet att tidig upptäckt och tidiga insatser ger barn, även med ganska stora svårigheter, en chans att få rätt pedagogiskt stöd, rätt medicin, familjestöd, osv.
När vi vet att utbildning är en av de största friskfaktorerna vad gäller såväl fysisk som psykisk hälsa under resten av livet.

Omkring 13.000 unga lämnar skolan varje år för att gå in i ett utanförskap. Detta utanförskap kostar samhället ungefär 6 miljarder kronor/år. Blir de kvar i ett livslångt utanförskap är kostnaden 155 miljarder. (Siffror från Ingvar Nilsson, kolla gärna www.socioekonomi.se)

Och då pratar vi bara siffror… Inget om hur de här barnen, senare ungdomar och vuxna mår. Eller hur deras familjer påverkas.

Så, jag tänker fortsätta tjata – om alla dessa fantastiska skolpsykologer, kuratorer, specialpedagoger, psykiatriker, psykiatrisköterskor som gör ett fantastiskt arbete! Ofta med oerhört hård arbetsbelastning och med en okuvlig vilja att göra det bästa för de barn de möter.

Jag tänker fortsätta tjata om hur viktigt det är att hitta de här barnen i tid (gärna redan på BVC eller i förskolan) och hur viktigt det är att de får rätt utredning utan väntetider och hur viktigt det är att de sedan får rätt behandling/stöd. I tid. Alltså direkt. Utan väntan.

För allt annat är inhumant och dessutom oerhört kostsamt. Så att tro att man kan göra besparingar på det här området under skoltiden, leder bara till mycket ökade kostnader under resten av livet.

Och ett fruktansvärt slöseri med människor, som parkeras i utanförskap istället för att bli delaktiga i samhället.

2 kommentarer för “Fortsätta tjata…

  1. Vad menar du? Att det inte skulle finnas något utanförskap?
    Önskar verkligen att det vore så, men så ser verkligheten inte riktigt ut…

Kommentering avstängd.