Vem är ”politiker”?

Ja, vem är ”politiker”? Kan man ju undra…

Till att börja med, ”politiker” är inte ett yrke. Man är förtroendevald. Man får ett förtroende av det parti man representerar och de väljare som röstar. Ett förtroende som omprövas vart fjärde år.

De allra, allra flesta är fritidspolitiker. Dvs man har sitt vanliga jobb (lärare, redovisningsekonom, psykoterapeut, spårvagnsförare, fritidspedagog, hemtjänstpersonal, butiksbiträde, egen företagare, jurist, tandhygienist osv osv) och på sin fritid sitter man i någon politisk församling (nämnd, styrelse, fullmäktige).
På sin fritid läser man in de handlingar som skickas ut inför varje möte. Ibland tar man tjänstledigt från jobbet, om sammanträdet sker på arbetstid.

Ofta är man också engagerad i en partiförening. Där träffad man kvällstid eller på helger för att ha sammanträden, utbildningar, informationsmöten. Och inte minst för att möta väljare på olika arenor. Allt detta görs naturligtvis helt ideellt, som i de allra flesta föreningar.

Ett fåtal får (ofta efter många, många års engagemang) förtroendet att syssla med förtroendeuppdrag på heltid. Vilket är en verklig förmån.

In i detta förtroendeuppdrag tar man med sig sin historia – utbildning, erfarenhet från tidigare arbeten osv. Och självklart sin vardag – att ratta familjeliv, små och stora barn, åldrande föräldrar, fritidssysselsättningar, matinköp, matlagning, städning, bilservande, cykelreparationer, rinnande toaletter och trasiga altaner, rådjursraidade trädgårdar och samtal med hyresvärdar, rektorer, tandläkare, veterinärer och allt det där som man liksom bara ”gör”.

Ibland när man läser insändare eller inlägg i sociala medier är det lätt att få en känsla av att ”politiker” är nån form av totalt isolerad företeelse. Som inte har varken historia eller vardag. Som om ”politiker” var någon annan sorts människa. Odlad i något slags växthus och förvarad i vitrinskåp mellan debatterna.

Men även vi som fått förtroendet att arbeta med politik lever ju i samma värld som alla som arbetar med annat. (Ofta arbetar vi ju faktiskt med något annat också, förutom politiken)

Vi kliver också i byxorna med ett ben i taget på morgonen. Undrar om det finns någon mjölk hemma eller om vi måste stanna och handla på vägen hem. Oroas över hur barnen mår i skolan. Om föräldrarna har det bra. Har dåligt samvete för att vi inte tillbringar tillräckligt mycket tid med dem som står oss nära.

Så, vem är ”politiker”?

Tja, vi ser rätt olika ut. Ungefär som resten av mänskligheten. Vi är gamla, unga, medelålders. Män, kvinnor, HBTQ-personer. Tjocka och smala. Färgglada och gråa.
Och det är ju liksom det som är själva tanken. Att representera människor. Det är därför vi har val och ger personer vårt förtroende. För att få en representation av folk, utan att alla behöver göra allting. Det blir liksom lite stökigt om dryga nio miljoner ska komma överens eller votera.

Sedan är jag väl medveten om att alla studier visar att ”politiker” oftare har en högre utbildning, oftare är män, oftare är medelålders. Så något statistiskt tvärsnitt av befolkningen är vi inte.

Men vi är de som valt att engagera oss politiskt. I olika partier. Och som vart fjärde år söker förtroende hos väljarna.

Och vi gör det för att vi tror att vi på något vis kan bidra till att göra världen till en något bättre plats att leva på.

Det är vi det.