Under visst adrenalinpåslag

Ligger i en liten adrenalinstinn hög i soffan och biter i en blodig bomullstuss.

Har precis överlevt utdragningen av en visdomstand. Bedövningen har ännu inte släppt, så just nu har jag en stunds respit mellan skräcken inför utdragningen och den kommande värken…

Vad det gäller tandläkare är jag världshistoriens största mespropp! Jag vågar åka bygghiss, trots min höjdskräck, har inga problem med ormar eller råttor, tvärsom. Men när det kommer till tandläkaren…

Trots att jag numera har en mycket skicklig och förstående tandläkare (HUR kan en så trevlig människa bli TANDLÄKARE?!).

Så här skulle jag vilja ha det:

Min rara tandläkare kommer hem till mig. Klappar mig lätt på huvudet och söver ner mig. Det är t.o.m ok om hon klappar till mig i huvudet med en gummiklubba – det är själva medvetslösheten jag vill åt!

Fyra välbygga tandmulansmän bär ut mig på bår. (Ja, jag vet att jag är medvetslös och inte kan se hur snygga de är… Jag tänker mer på deras hälsa – är de välbyggda minskar risken för arbetsskador när de ska kånka ut nedsövda patienter… Eller..i alla fall…)

Jag transporteras till tandkliniken. Tandis gör vad hon ska. Tandbulansmännen kör hem mig igen. Jag vaknar i min egen säng. Med en stor påse smärtstillande på nattduksbordet. Eller så hålls jag helt enkelt nedsövd tills det slutar göra ont.

Ok – jag erkänner (fast jag vill påpeka att jag fortfarande är under stark adrenalinpåverkad + rejält smärtstillad!) – det var inte alls farligt att dra ut tanden. Defintivt inte värd att ligga sömlös för de senaste tre nätterna… Eller att nästan grina för i bilen på väg till tandläkaren…

Kostar på mig att vara kaxig medan jag kan… Nu ska jag gå och spotta ut bomullstussen och försöka låta bli att svimma under den proceduren… Blod och sår gör mog ingenting – så länge de inte befinner sig i munnen…

Så om sisådär tre minuter kan jag åter kandidera till president i Mespropparnas Riksförbund!