Ponnyhoppning och valrörelse

Fnissar lite grann när jag läser Olas kommentar på Facebook när jag skriver nåt om att gå ut hårt och öka: ”Typiskt ponnyhoppning”.
För han har ju alldeles rätt!
Ponnyhoppning är att gå ut med full fart och sedan öka. Precis som en valrörelse.
Ibland ligger man ner i kurvorna, tar hindren som en iller som ”rinner” över, men minsta möjliga marginal, ibland som en katt – jämfota och hööööögt över. Men över kommer man. På nåt vis. Och med lite tur ungefär samtidigt som hästen.

Min gamla ridlärare gav mig smeknamnet Fof – Fort och fel…. Men vi var alltid snabbast genom banan. OCH över hindren. Oftast i alla fall. Jag är förmodligen den enda som vägrat ut mig på andra hindret på terrängbanan och ÄNDÅ haft snabbaste tiden…

Eller som att rida monte’hästen Uffe Håleryd. När det gick så snabbt så ögonen tårades och vi kom fram till vårt träningsupplopp, då breddade Uffe (travspråk för att börja springa med bakbenen brett isär och få oerhörd kraft), sänkte huvudet och det gick ännu snabbare. Så där så man kryper ihop i sina korta stigläder, ger efter i tyglarna, driver på ännu mer (fast det redan gör skrämmande fort), riktar blicken framåt mot målgången och fokuserar allt på det där imaginära strecket. Det är dit vi ska. Först av alla. Snabbast och starkast. Vinna. Det är det det handlar om. Där och då. Nu.

Nio dagar kvar. Vi ökar lite till. Yeeeha!