Politik och ponnyer…återigen…

Häromveckan jämförde jag valrörelse med ponnyhoppning. Och har fått visst medhåll av dem som sysslat med båda…

Även valresultat har ibland likheter med ponnyridning (och då menar jag inte den sorten som bedrivs på Skansen, utan hard core-varianten)

Även om det är svårt att tro för er som lärt känna mig i vuxenålder, var jag väldigt liten som liten. Och lika välväxt som en sparris ungefär… Det har inget att göra med ungdomskomplex, utan är bara ett krasst konstaterande av ett faktum som föranledde att jag red ponny länge. Väldigt länge (Hoppsan! Gjorde det visst senast förra veckan! Trots att kroppsformen numera är mer pumpa än sparris…)

I vilket fall som helst. Ponnyer är rätt speciella djur. Huvudregel: Ju större häst desto snällare. Övriga slutsatser överlåter jag åt läsaren. För den icke-hästvane är ponnyer små hästar. Väldigt små…. Inte så sällan både bits och sparkas de. De riktigt viga och snabba kan göra båda sakerna samtidigt… Har vid det här laget glömt om det var Morris eller Minor som var värst, men en av dem hade för vana att blixtsnabbt bita mig i baken varje gång jag kratsade hovarna och sen snurra runt för att lägga av en laddning med bakbenen. Så om någon undrar över mina snabba reflexer har jag Morris att tacka för dem! Eller Minor…

Vad har det med val att göra?

Jo, när man rider ponny får man vänja sig vid att bita i gräset. Bokstavligt talat. Alltså, om man har tur… Att landa på något såpass trivsamt som gräs. Man får helt enkelt vänja sig vid att borsta av sig sågspån, sand, tallbarr, hästbajs, bilplåt, mindre hundar – eller vad man nu lyckats landa på. Oavsiktligt. Och oplanerat. Ungefär som årets valresultat alltså.

När tvärniten kommer och man flyger över halsen och plöjer manegen med öppet bogvisir, ja, då är det bara att spotta ut sågspånet och sitta upp igen. När man fångat in hästskrället som håller sig precis utom räckhåll och hånflinar (jo, det är säkert, ponnyer KAN hånflina! Speciellt shetlandsponnier föds med en gen speciellt för hånflin – fråga vilken ponnyryttare eller ponnymamma som helst!)

Det är bara att spotta ut, eller svälja förtreten, kravla sig upp och börja om igen. Kanske något klokare än förut. Kanske med en större insikt om vad som lockar respektive skrämmer. Vad som är viktigt och vad som är irrelevant.

Och att inte dra snabba, förhastade slutsatser eller skylla på ”någon annan”. Man sitter upp igen och tar ansvar för det man gjort. Även om blåmärkena svider och självförtroendet fått sig en törn.

Ett gammalt talesätt säger att man ska ha ramlat av 333 gånger för att få kalla sig ryttare. Jag är på god väg.

Vad gäller valresultat har jag överlevt väsentligt sämre än detta. Något motsvarande talesätt som de 333 har jag inte hört inom politiken…