På mediciner

Visst är det lite märkligt, att synen på mediciner är så olika beroende på vad den ska behandla?

Om jag har diabetes skulle aldrig någon komma på att ifrågasätta att jag behandlades med insulin. Visst jag skulle få en massa goda och, faktiskt helt livsnödvändiga, råd kring kost och motion. Men inte skulle insulinbehandlingen ifrågasättas. Och alla goda råd skulle sannolikt komma från personer med professionell kunskap eller egen erfarenhet av hur det är att leva med diabetes. Inte från grannar, journalister, religiösa trossamfund, arbetskamrater, brevbärare eller jurister.

Själv är jag begåvad med både astma och diverse allergier. Och enormt tacksam över den fantastiska medicinska utvecklingen på dessa områden! Idag lever jag totalt besvärsfritt större delen av tiden, tack vare rätt medicin i rätt doser, vid rätt tidpunkter.
Ingen som ifrågasätter det.
Visst, jag vet att det inte räcker, det ställs en del krav på mig själv också. Som tex att hålla lungkapaciteten uppe genom regelbunden träning, se till att undvika vissa födoämnen, hålla så damm- och kvalsterfritt som bara möjligt hemmavid, osv osv. Medicinerna är dock förutsättningen för att jag ens SKA kunna jogga, dammsuga osv. De lägger grunden till ett hyggligt besvärsfritt liv. Och ingen ifrågasätter dem, eller kommenterar dem.

Men….när det handlar om ”felkopplingar”, taskigt fungerande synapser eller dylikt i hjärnan, då blir det helt plötsligt annat ljud i skällan än om det handlar om lungor eller endokrina sjukdomar. Plötsligt är det tillåtet att ifrågasätta såväl användandet av mediciner som själva grundorsaken.

”En liten depression är väl inget att deppa ihop över? Tänk lite positivt, vet ja’! Neurpsykiatriska funktionshinder – äh, det är väl bara att skärpa till sig. Och alla lata föräldrar får väl se till att uppfostra sina besvärliga ungar istället för att droga ner dem. Missbruk. Det är väl bara en fråga om dålig karaktär! Vaddå, ångest? Det är väl bara att sluta älta så in i hoppsan. Tänk positivt, som sagt!”
Plötsligt, när det handlar om vårt psyke, kan allt ifrågasättas. Av vem som helst. Och inte bara ifrågasättas, helst ska någon skuldbeläggas också. Personen som tar ”den lätta utvägen” genom att medicinera, föräldrar som ”drogar” sina barn, läkare som agerar oansvarigt eller är ”köpta av läkemedelsindustrin”. Och, mest spännande av allt – vem som helst har rätt att ifrågasätta, basunera ut och skuldbelägga – vilken granne som helst, journalist, religiöst trossamfund, arbetskamrat, brevbärare eller jurist. Och media visar mer än gärna upp dessa synpunkter, från vem som helst…

Jag tycker det är oerhört märkligt att vi, år 2014, fortfarande betraktar kropp och själ som väsensskilda. Att vi inte ser sambandet. Att det fortfarande är skamligt att ha ont i hjärnan, men helt ok att ha ont i huvudet.

Att en huvudvärkstablett går att finna i varje kvinnas handväska, men en ångestdämpande tablett måste gömmas undan och smusslas med.

Medicin är medicin. Rätt utskriven och rätt hanterad behandlar den det den ska – oavsett om det är en tå som gör ont, eller själva livet.

Kan vi ta och nöja oss med det?