Sjunga vårdgarantins lov!

Sedan i april har jag gått runt med en hand som sticker och domnar. Allra värst är det på natten, när det var som värst domnade handen och hela armen upp till axeln bort. Låter som en bagatell, men när man inte sovit ordentligt på ett halvår pga detta så börjar det bli lite besvärande. När fingrarna domnar bort när man kör bil kämns det inte helt trafiksäkert.

Och i vanlig ordning drog jag naturligtvis ut på att boka läkartid. Tänkte att det löser sig nog med  tiden, går över av sig självt. Men icke…

Så till slut beställer jag tid hos ”min” doktor. Som bekräftade det jag trodde – karpaltunnelsyndrom, åtgärdas genom operation. Säger redan då ifrån att jag vill åberopa Vårdgarantin, dvs rätten att få min operation inom tre månader.

Besök på ortopeden på ”mitt” sjukhus. Bekräftar återigen karpaltunnelsyndrom – operation.

Gott så långt. På min fråga när operation kan bli aktuellt småler läkaren -”jaaaa, vi har ju vårdgarantin…men…räkna inte med att det blir före tre månader gått i alla fall…”

Nån vecka efter det besöket får jag brev som meddelar att de inte klarar vårdgarantin, så de skickar mina papper till Capio Movement i Halmstad.

Nu till lovsjungandet:

I går skickar jag ett enkelt mail till Capio Movement och frågar ungefär hur lång väntetid de har.

Efter mindre än fem minuter får jag svar från en medicinsk sekreterare som meddelar att hon kontaktat operationskoordinatorn, som i sin tur kommer kontakta mig,

Imponeras av det snabba svaret, men undrar i mitt stilla sinne hur lång väntetiden kommer bli…

Tre timmar senare har jag ett meddelande på mitt telesvar – Ett erbjudande om operation fredag nästa vecka!

Så istället för ytterligare några månaders domningar, risk för ett förstört sportlov (ingen bra ide’ att åka skidor med nyopererad hand…) får jag ett snabbt svar, mycket trevligt bemötande och operation om en vecka! Hurra!

Vårdgarantin har ifrågasatts, liksom valfriheten. ”Bagatellartade” bekymmer tros konkurrera ut tex patiente med kroniska sjukdomar.

Men i egenskap av kroniker (astma och allergi) upplever jag att min tillgänglighet till vård har förbättrats mycket. Och med Vårdvalet – samma läkare varje gång, astmasjuksköterska på vårdcentralen – superbra!

I egenskap av ”bagatellpatient” kan jag vittna om hur ”bagateller” påvekar en stor del av livet.

Jag vill inte påstå att varken Vårdgarantin eller Vårdvalet är perfekta, ofelbara system, men OÄNDLIGT mycket bättre än hur det var innan!

Att avskaffa dem är helt fel väg. Istället bör vi utveckla dem. Ta vara på erfarenheterna från olika landsting och regioner. Bygg vidare på det som är bra. Fasa ut det som är dåligt. Se till att ge patienter och anhöriga så stort inflytande som möjligt. Vården är till för patienterna, inte för klåfingriga vänsterpolitiker som vill ha mer makt över människors vård och vardag.