Energi – in, ut och -tjuvar

Har just haft ett litet ”löpsedelsbryt”

Som vanligt inför sommaren trumpetar såväl dags-, kvälls- som veckopress ut ”Mirakelkuren!” ”Dundermedlet!” ”Stjärnornas hemliga kur!” ”Sjukhusdieten!” ”Flygvärdinnedieten!” ”Gå ner i vikt utan att banta!” ”Fruktdieten!” ”Köttdieten!” ”Vilken-tidigare-j-a-historisk-epok-som-hade-tillräckligt-konstiga-mat-och-spritvanor-som-helst-dieten!”

Sorry… Hemskt ledsen… Bara lögner och falsk marknadsföring alltihop. Det FINNS inga genvägar. Det finns inget litet krymppiller eller smalspruta.
Bara energi in, energi ut och balans mellan dessa.

– Vill du gå upp i vikt – stoppa i dig mer energi än du  gör av med.
– Vill du gå ner i vikt – gör av med mer energi än du stoppar i dig.
– Vill du behålla din vikt – gör av med lika mycket energi som du stoppar i dig.
Jag vet – urtrist! Och dessutom tar det en j-a tid. Och värst av allt – du måste göra det själv! Och det säljer inga lösnummer… Och när du nått den vikt du önskar, måste du fortsätta hålla balansen. Det kommer liksom inte bli fritt fram för frosserier i varken choklad, wienerbröd eller saftiga stekar.
Jag är så innerligt glad att jag passerat vuxenåldern med marginal. Att vara ung idag med orealistiska bilder och krav på utseende måste vara otroligt tufft!

Själv ägnade jag omåttlig energi under min ungdom till att underhålla mina kroppskomplex. Fanns inte en kroppsdel som undkom min argusblick. Inte en mm som inte var för tunn, för tjock, för rund, för platt, för krokig, för rak, för utstickande, felplacerad, felfärgad eller helt enkelt bara ful och fel.

Fanns det en kroppsdel förtjänade den ett alldeles eget komplex!

Och då var inte ens PhotoShop uppfunnet…

Min tids ideal, Cindy Crawford skulle idag betraktas som gravt överviktigt och solklar kandidat för överviktskirurgi. Under min ungdomstid fanns inte varken duck-faces eller thigh-gaps som begrepp. Ingen 16-åringen hade hört talas om botox. På bilder såg folk ut ungefär som de gjorde i verkligheten, även superstjärnor och fotomodeller. Ändå….

Tänk så mycket energi vi använder till att kritisera oss själva! Istället för att uppskatta vad vi har.

Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka och träffa den där osäkra tonåringen och berätta för henne att hon faktiskt dög alldeles utmärkt som hon var. Att hon kunde lägga sin energi på annat. (Tur i oturen att överskottsenergi varit mitt adelsmärke i alla år, annars hade jag inte fått mycket annat gjort än komplexunderhåll!)

Idag är min kropp definitivt i sämre skick än när den orsakade mig alla dessa komplex. Men, jag fokuserar idag mer på funktion än utseende. Så länge den funkar är den ok. Det senaste året har jag testat på lite icke-funktionerande kroppsdelar. Och lärt mig att det gör ont. Att smärta påverkar vardagslivet otroligt mycket. Får man inte sova blir dagarna inget vidare, hur man än försöker.

Nu börjar kroppsskrället funka hyggligt igen. Men det, precis som vikt, har krävt en hel del insatser från min sida. Kroppar reparerar sällan sig själva helt utan assistans. Det är träning/sjukgymnastik som gäller. Och den är svår att överlämna till någon annan. Eller ersätta med piller.

Så, i år när trumpeterna börjar ljuda ”Beach 2105!” ”Din perfekta strandkropp!”, så tänker jag: Jag tar med mig min (numera rätt fungerande) kropp, lägger den på en strand – ergo har jag min perfekta strandkropp!

Låt vara att den tar lite större plats än för tio år sen. Men det är ok. Jag tycker jag har rätt att plats – både fysiskt och mentalt. Och jag har ägnat min beskärda del åt att skämmas för min kropp. Jag har bestämt mig för att komma överens med din istället. Till och med gilla den, när den när den funkar som den ska. Den är ju faktiskt gjord för att användas – inte titta på!