Etnologiska fältstudier

I vår familj har vi väldigt korta beslutsvägar… Milt uttryckt…

Typ:

”Jag tänkte vi kunde…”

”Jaaaaaa, det gör vi!!!!” Hoppar upp och ner som en överlycklig golden retriever.

”Men jag har ju inte ens sagt vad?”

”Nä, men det blir garanterat superdupereunderjättebra!”

Typ så.

Ergo – Eulalia!

Eulalia är en lätt älderstigen, bedagad skönhet.

Hon har två mycket försonande drag:

-Inga fukt- eller mögelskador

-Hon är inte brun och orange

Vi blev alltså med husvagn, lite hastigt och lustigt. (Eulalia, undrar du? Ja, vi har ju alltid haft båt innan och de har självklart namn, så varför skulle inte husvagnen också få heta nåt?)

Och vi är DEFINITIVT nybörjare på området.

Så, nu när våren kom (ja, jag VET att den inte gjorde det, men i almanackan var det vår. Och det var den vi utgick från i vår optimistiska planering. Ska dessutom be att få påpeka att det där med ”planering” är ett så otroligt sällsynt fenomen i familjen Tännström att bara det borde fått klockorna att börja gå baklänges till augusti) så skulle ju husvagnslivet provas.

”Försäsong” fick vi lära oss att det finns nåt som heter. Det lät ju bra. Och ganska prisvärt dessutom.

Sagt och gjort, tre veckors försäsongsplats på härliga Hallandskusten bokades. I glad förträngning av västanvindarnas effekter under våren…

En helt ny värld uppenbarar sig för oss! Med en beteendevetenskaplig utbildning i botten är campinglivet en veritabel guldgruva. Etnologiska fältstudier fick en alldeles särskild innebörd.

För det första är själva företeelsen rätt märklig: Flera hundra människor (som sannolikt har alldeles vanliga hem att bo i) drar ut små lådor av plåt och glasfiber och ställer i raka rader på ett grästäckt fält. Med prydliga asfalterade ”gator”, märkta med rara skyltar med I illustrerat av en igelkott, H, illustrerat av en häst osv .

Jag kan inte sluta undra (fast jag uppenbarligen är en av dem nu….) varför? Är det en variant på mobil stenåldersgrotta? Där vi kan krypa in i skydd efter att vi bränt vid stekar på grillen utanför? Är det nån slags frihetssymbol? ”Kolla – mitt hus går på hjul, jag kan flytta det vart jag vill! Och jag VILLE stå här på ett fält tillsammans med 300 andra.”

Vad söker vi – Är det närheten och gemenskapen med de där hundratals andra på fältet, eller är det enskildheten i vår egen lilla låda? Är det enkelheten i campinglivet? (Skrattanfall tillåtna för alla som campat ”i all enkelhet”) Vet inte, men fascinerande är det.

Själv uppskattar jag ju ”enkelheten” oerhört – dvs enkelheten i att diska när anläggningen bjuder på förnämliga restaurangdiskmaskiner som gör jobbet på 1,5 minut. Enkelheten i att knata upp till lilla butiken och köpa nybakat bröd på morgonen.

Att campa är väl att leva enkelt? Eller?

Allra mest fascinerande är ”supercamparna”. När man återvänder några gånger under några veckor får man en intressant inblick i detta fenomen. Det är underhållning på hög nivå! Precis utanför fönstret eller förtältet. Eller så drar man fram en solstol, sätter sig till rätta med kylda drycker (eller ännu hellre varm choklad) och lämpligt snacks och avnjuter föreställningen samtidigt som man solar näsan (med tanke på majvädret sticks inga andra kroppsdelar ut. De är väl inpackade i långkalsonger, fleecejacka och det där täcket som var tänkt att användas som soltäcke, men nu mestadels tjänstgör som kokong)

Låt föreställningen börja!

Dag 1: Vanlig bil med husvagn efter anländer. Husvagn ställs på plats. Med millimeterprecision. Förtält upp. J Ä T T E S T O R T. Inmätning, invägning, invigning. Den mängd specialverktyg som kommer till användning är imponerande! Själv kände jag igen vattenpasset och skruvdragaren…. Men där fanns tjofräser för att mecka med tältpinnarna, specialklossar till däcken, verktyg till stödbenen, nåt att spänna snören med, skräddarsydda skydd och presenningar för det ena och det andra.

Dag 2: Skåpbil med släp anländer. Fram kommer byggmateriel i en mängd som skulle räckt till att bygga en mindre by i ett varmare klimat. Nu ska här nämligen byggas! Staket. Ordväxling utbryter med grannarna om höjden på staketet. 140 eller 160 cm och vilketdera nu just detta staket är. Och vilket som är den optimala. Det spettas och släggas och svettas i de, för ändamålet särskilt medhavda blåbyxorna. När staketet är uppe ska golv byggas. För det är ju så skönt att vara ute i naturen och känna gräset under fötterna???Dessvärre får vi ingen tydlig inblick i hur detta går till, eftersom det sker bakom den noggrant uppbyggda skärmväggen. Svordomarna och tidsåtgången ger dock viss antydan. Detta arbete kommer de facto att pågå under flera dagar. Funderar på om det ska bli en dansbana? Och om grannarna i så fall får vara med och ta en svängom?

Dag 3: Skåpbil med gigantosläp anländer. Och det är nu det börjar bli riktigt intressant! Ur skåp och släp plockas: frysbox, kylskåp, spis, ett slagbord, okänt antal stolar av olika modeller, en furubyrå, en grönmålad korsning mellan parkbänk och förvuxen pinnstol med ett ryggstöd som är 140 cm högt (jmfrt m staketet…), en kaninbur (sannolikt med medföljande kaniner), dynor, madrasser, lyktor och lampor, terassvärmare i plural.

Lyktor och lampor förtjänar en egen vers. De är nämligen otroligt viktiga (skäms på oss! Vi måste uppenbarligen åka och handla ett rejält lager innan vi vågar oss ut igen! Sitta i förtältet med små värmeljus – pinsamt futtigt!) Och smittsamma. Har ett ekipage utrustats med mängder av lampor kan man se hur de närmsta grannekipagen sakta men säkert utökar sitt förråd av lampor. Ocanifrån ser det förmodligen ut som ett litet solsystem, som glesas ut ju längre bort från ”solen” man kommer. Vissa av (de rart namnade) gatorna skulle lätt kunna användas som alternativa landningsbanor för närbelägna sportflygklubben. Lampor. Lyktor. På längden. Tvären. Höjden. I rader. Helst solcellsdrivna. Vilket i.o.f.s borgar för viss variation i skenet…

Dag 4: Skåpbil med specialsläp anländer. Ur lastas fyra cyklar, en cross, en mc, två kiteboards, en SUP, 2-3 våtdräkter och div oidentiferade väskor.

Dag 5: Skåpbil körs bort. Vanlig bil återvänder, i sällskap med sportig cabriolet. Vilka parkeras med millimeterprecision på de kvarvarande centimetrarna utanför staketet som omger campintomten.

Japp – det enkla är det sköna! Ett med naturen! ….