Allt till alla, eller inget till någon?

Blir lite trött på det hysteriska tonläget i flyktingdebatten. Alltså, det FINNS verkligen anledning att BLI hysterisk. Ifall man är flykting. Men alla vi andra skulle kanske kunna försöka att öppna såväl våra hjärtan som våra hjärnor? Gärna samtidigt…

Få debatten att handla om något annat än ”allt till alla eller inget till någon”.

För världen är inte svart eller vit, god eller ond, noll eller hundra.

Ja, det är många som flyr nu.

Nej, alla flyr inte till Sverige

Ja, vi bör ta ett humanitärt ansvar

Nej, det betyder inte att vi ska försörja ett obegränsat antal människor

Ja, det behövs säkra flyktvägar från krig, kriser och katastrofer

Nej, det betyder inte öppna gränser och fritt fram för terrorister och lycksökare

Ungefär nio miljoner männisor är just nu på flykt undan inbördeskrig och terror i Syrien. De allra flesta befinner sig på flykt inom Syrien.

Borde då inte det logiska vara att ta itu med orsaken till flykten? Inte själva flyendet. Ungefär som vi sätter in antibiotika mot en infektion hellre än amputerar armen?

Med andra ord, skarpa insatser mot såväl Assad som mot IS. Nu. Eller ännu hellre igår.

Och humanitära insatser gentemot dem som är drabbade av Assad och IS’s framfart. Det är ju de som är offren. I media framställs ibland de flyende som skurkarna. Som tärande. Som giriga. Som omänskliga. Men de är i allra högsta grad mänskliga. Så mänskliga att de är beredda att ta fruktansvärda risker, för att de ändå bedömt att riskerna med att fly är något mindre än riskerna med att stanna.

Jag tror inte att vi, i vår trygga vardag, ens kan föreställa oss de fasor som utspelar sig i Syrien. Det går liksom inte att ta in. De filmer som sprids på mördade barn, halshuggna män, piskade, våldtagna, stympade kvinnor, människor som skrikande bränns levande i gallerburar. Vi har inte de referensramarna helt enkelt. Tack och lov, vill jag tillägga. Och måtte vi aldrig få dem. Och måtte vi aldrig bli så avtrubbade att vi inte bryr oss.

Jag blir hjärtinnerligt glad över alla initiativ som nu tas för att hjälpa. Tårögd av den medmänsklighet som nu demonstreras som motvikt till rasistiska uttalanden.

Men, låt inte hjärtat stänga av alla hjärnfunktioner. Jag tror att hjälpen bäst administreras av etablerade organisationer (men ta GÄRNA inititativ till egna insamling för att skicka vidare!). Jag tror att flyktingmottagandet i Sverige bör hanteras praktiskt av Migrationsverket, inte av enskilda människor. Jag tror att våra europeiska regeringar bör komma överens om hur och var man bäst hjälper den stora mängd människor som nu säker sig till tryggheten i Europa, inte att var och en får hitta på egna lösningar. Jag tror att världens demokratiska länder behöver ta i med hårdhandskarna mot diktaturer. Jag tror att det behövs identitetskontroller (väl medveten om svårigheterna med detta). Ordning. Reda. Sans. Balans.

Om alla, i i all välvilja, springer på alla bollar, riskerar vi att missa dem som har stora hjälpbehov men inte kan uttrycka dem. Vi riskerar att hjälpa terrorister in i Europa i tron att vi gör något gott för flyende. I själva verket riskerar vi att utsätta dem för precis det de flyr från…

Om vi istället betraktar alla med misstänksamhet, ser potentiella mördare och lögnare i varje medmänniska, skapar vi ett hårt, hjärtlöst samhälle och utlämnar människor till hänsynslösa smugglare eller till ett liv under diktatorer och fundamentalister. Det FINNS ett reellt skyddsbehov hos miljoner människor. Ett skydd som behöver ges i såväl ursprungsländer, grannländer som länder långt borta från krigshärdar.

Så, öppna era hjärtan, men se till att hjärnan fortsätter vara inkopplad.