Medel eller mål?

Har på sistone diskuterat en del kring budget. Närmare bestämt budget i balans.

En självklarhet kan tyckas. Men ändå uppenbarligen så svårt att lyckas med inom offentlig sektor i allmänhet och sjukvård i synnerhet.

Och innan nån av mina partikamrater sätter kaffet i halsen – Ja, jag anser DEFINIVT att budget ska hållas. Inte snack om annat.

Men…nu kommer det…

För mig kommer aldrig budget i balans att bli ett mål. Varken överordnat eller annat.

Budget i balans är ett medel. Ett medel, inget annat. Jo, förresten – det är också en förutsättning.

Medel och förutsättning för att kunna utveckla verksamhet. För att ta steg framåt och uppåt.

När budgetbalans blir ett mål i sig riskerar man att tappa såväl styrfart som utvecklingsmöjligheter. Ni vet det berömda ”bromsa sig ur en uppförsbacke”.

Det må tyckas filosofiskt och en fråga om semantik, men ord ÄR betydelsefulla. Hur man beskriver verkligheten påverkar hur man hanterar den. Hur vi som förtroendevalda hanterar orden påverkar hur våra anställda tolkar dem och hur de utifrån denna tolkning tar sig an sina uppgifter.

Jag skriver det igen – budget skall hålls. Men vi ska också hålla i åtanke varför. Budgetbalans är ett medel, inget mål. Budgeten ska hålls för art avsatta pengar ska räcka till det de är avsedda för – att ge bästa tänkbara sjukvård. Både nu och i framtiden.