Om konsten att hålla två tankar i huvudet samtidigt

Så var vi då där, vid den dag då gamla sanningar plötsligt blev lögner. Eller om det var lögnerna som blev verklighet. Jag vet inte. Men det som var otänkbart för ett halvår sedan är självklart idag.
Jag börjar med mitt vanliga credo: jag är FÖR öppna gränser, positiv till migration, tror obönhörligen på alla människors lika värde.
Men jag tror också på det välfärdssamhälle som vi gemensamt byggt upp i Sverige. På det ”samhällskontrakt” som säger att vi betalar skatt och i gengäld får samhällelig service utefter de olika behov vi har i livets olika faser.
På att det offentliga måste iaktta varsamhet med våra gemensamma medel, så att de räcker till till dem som verkligen behöver samhällets stöd.

Och det är nu det börjar bli svårt. För det är nu de här två ställningstagandena måste mötas.

Vi har haft öppna gränser. Så till den milda grad öppna att vi nu blir skrämda av konsekvenserna. Av det faktum att så många sett Sverige som ett land väl värt att söka sig till. Av det faktum att vi inte vet vilka dessa människor är. Den allt överskuggande majoriteten är människor som verkligen, verkligen har anledning att fly, som har skyddsbehov. Det är människor som nu möts av misstänksamhet och rädsla. Rädsla för att de ska vara det de flytt ifrån. Misstänksamhet som går ut över oskyldiga. Dubbelt drabbade av krig och förföljelse i hemlandet och av rasism och fientlighet i det de hoppades skulle bli deras nya hemland.

Att konsekvenserna blir att vårt ”kontrakt” inte håller längre. Hade det ”bara” handlat om pengar hade det varit svårt, men ändå otroligt mycket enklare än dagens situation.
För vad det handlar om är basala behov som mat, tak över huvudet och sjukvård. Om behov som vi, genom vårt kontrakt, prioriterat; skolgång, språkundervisning, arbete, självförsörjning. Om praktiska saker som fungerande vatten och avlopp, kommunikationer.

Om samhälleliga resurser som är dimensionerande för ett någorlunda stabilt befolkningstal. Ett befolkningstal som, glädjande nog, ökar år från år – men i normalfallet med ganska små siffror åligen. Plötsligt står vi inför en helt annan verklighet. På mycket kort tid kommer väldigt många människor samtdigt med behov av dessa gemensamma resurser.

Det mesta av detta faller på kommunernas ansvar. Stora som små. Rika som fattiga. Regeringen hjälper till med miljoner som hälls över kommunerna. Och det är bra. Men – det ger oss inte fler hus, fler lärare, sjuksköterskor, läkare, tolkar, avlopp, praktikplatser eller jobb. I alla fall inte på kort sikt.

Och det är nu det blir svårt. För jag är övertygad om att majoriteten av svenskarna verkligen vill hjälpa. Och att vi blir frustrerade när vi inte klarar det. Jag ser hur både frivilliga organisationer, offentliga verksamheter och privatpersoner vänder ut och in på sig själva, tar till alla till buds stående medel, jobbar dygnet runt – verkligen gör ALLT de kan komma på för att göra denna svåra situation så dräglig som möjligt för de flyende.

Och det är nu det blir svårt. På riktigt. För ÄR det hjälp när skyddsökande tvingas sova utomhus i november? Är det hjälp när människor trängs ihop i små hus utan dimensionerade avlopp? Är det hjälp när man istället för hjälpsamhet möts av fientlighet? Är det hjälp om man parkeras i långvarigt utanförskap, utan reella möjligheten att lära sig språket, utan att få jobb? Är det hjälp med kortsiktiga, panikartade lösningar?

Att samtidigt värna det skyddsbehov som de flyende har och samtidigt värna om vårt sociala skyddsnät som inte är uppbyggt efter de här förutsättningarna – det är det som är så svårt.

Det är det som kräver mod och ett verkligt ledarskap från regeringen. Det är det som kräver samarbete över partigränserna. Det är det som kräver att vi håller väldigt rent åt alla håll vad gäller extremism – såväl politisk som religiös.

Det är det, som tyvärr, kräver tex tillfälliga uppehållstillstånd, större krav för anhöriginvandring, bättre ID-kontroller. Större krav på övriga fria, fredliga länder att ta sitt ansvar.

Och, framför allt, större krav på världsamfundet att faktiskt hantera de krigs- och krishärdar som finns runt om i världen. För lösningen på flyktingkatastrofen KAN inte vara att tömma drabbade länder på all klok, balanserad, handlingskraftig befolkning och lämna dem i händerna på mordiska galningar!

Målet måste vara att människor ska SLIPPA fly från sina länder, inte göra flykten så säker som möjligt, inte att fördela enligt nyckeltal. Att människor ska  SLIPPA fly för sina liv måste vara det övergripande målet. Det var i och för sig en tredje tanke, men den mest bärande i mitt resonemang. Lyft blicken från våra interna bekymmer, för de är en konsekvens av krig, förföljelse och terror.