..hoppa över 50-årskrisen

image

Alltså det här med ålderskriser känns varken speciellt produktivt, kostnadseffektivt eller ens roligt.

Tänkte hoppa över det den här gången med. Smög obemärkt förbi 40-årskrisen, den har inte kommit ikapp mig än, så det går nog bra den här gången med.

Jag tänker att så länge det där mjuka, degiga, hängiga inte sätter sig på hjärnan må det vara hänt!

Det finns ju en del fördelar med att åldras också (särskilt när man betänker alternativet):

Låt mig börja uppifrån:

Större behov av glasögon – å andra sidan döljer de rätt bra kråksparkarna vid ögonen (som jag iofs hävdar är fartränder, inte rynkor), de maskerar också rätt bra ”knycken” på näsan.

Jo, haklinjen börjar hänga, det positiva med det är att den någorlunda döljer dubbelhakan som tidigare härskat oinskränkt i nedre delen av konterfejet.

I sisådär 30 år gick jag runt med komplex för mina oerhört pinniga överarmar. Pinnighet som ingen träning i världen tycktes kunna råda bot på. Den har gått över… Milt uttryckt…

Efter att i större delen av mitt liv fått leta BH på barnavdelningen konstaterar jag nu nöjt att fettdepåerna lyckats hitta även till det området. Och har man liksom inte så mycket för tyngdkraften att arbeta med, så…ja, man slipper i alla fall häng där (kan vara därför överarmarna jobbar övertid- för att kompensera)

Min beryktat vassa ryggrad är heller inte längre källa till komplex (dessutom går det ju faktiskt ganska enkelt att undvika kläder som är urringade baktill. I synnerhet när jag fått nåt att fylla ut nämna ringning med framtill)

Magen… Liiite svårare att hitta förmildrande omständigheter här. Men; efter att som ung haft svårt att hitta byxor som passade både min (då) smala midja och min mer, hmmm, omfångsrika bakdel, konstaterar jag att dagens mer spolformiga kroppsmodell bättre passar i de flesta byxor. Kostnaden för inköp av skärp har också sjunkit markant. Skrev jag att jag älskar stretch?

Och den där omfångsrika delen; Jag säger bara – Kim Kardashian! Kim Kardashian! Helt plötsligt är jag ju helt rätt bestyckad. Dessutom sitter jag ju mjukt och skönt överallt.

Så var det ju det där med knäna som helt lagt av. Å andra sidan har dryga årets sjukgymnastik och styrketräning lett till att resten av spirorna är i bättre form än de varit på många år! Och man måste ju inte sitta på huk, man kan välta ner på den där mjuka, omfångsrika delen eller helt enkelt hämta en stol. Och än så länge har inte fötterna hamnat för långt ner för att jag ska kunna knyta skorna utan assistans.

Skor, ja – Hallux valgusarna medför vissa problem, det gör de. Men, har man tillbringat större delen av 80- och 90-talen i högklackat har man väl gjort sitt på den fronten? Och jag springer jädrar så mycket snabbare efter bussen i min converse än i 12cm-klackarna! Dessutom sparkar jag fortfarande av mig skorna så fort jag får chansen. Född barfota och förblir helst så (om min man läser det här kommer han ha obefogat många frågor om de, i hans tycke, oändliga mängder skor som på något märkligt sätt nästlat sig in i vårt hem, tros ovan nämnda ståndpunkt…)

”Kris” sägs ju också betyda ”vändpunkt”. Men jag har ingen lust att vända om. Jag har ju full fokus på full fart framåt – varför skulle jag vända om då?

Mitt förflutna är värdefullt och har format mig, men det är just förflutet. Det är ok att ta fram den mentala minnesboken ibland och förlora sig i den, men man kan inte styra sitt framtida liv efter den.

Nej, jag må ta steget över till ”döhalvan”, men målsättningen är att ha det lika bra (eller tillochmed bättre) på den halvan. Ingen kris, ingen vändpunkt – bara energi och livsglädje!

Dessutom är det ju en strålande ursäkt för att ställa till med kalas för sina nära och kära! De där som gör det så fantastiskt att få finnas till!

image