Trygghetssystem och tennisbollar

TennisbollarAlla samhällets trygghetssystem är uppbyggda och anpassade för någon slags normalpopulation. För alla oss som studerar eller jobbar, är sjukskrivna 4-6 dagar per år, sjukjobbar något oftare och vab- eller vobbar sig genom februari.

Som vid 34 års ålder har 11,3 års utbildning, 0,6 skilsmässa och 1,8 barn avklarade. Villa, Volvo och vovve. Eller lägenhet, Lexus och linsodling på balkongen. Normalstörda, helt enkelt. Som klarar sig med den vård som erbjuds på närmsta vårdcentral, medicin från apoteket, ett glas vin på lördag kväll och med djuplodande samtal med nära och kära, eller rent av skvaller med grannen om andra grannar.

Vi är som Duplo – vi finns i en massa olika storlekar, modeller och färger, kommer från diverse olika kartonger, men passar alltid in och alltid ihop. Vi fäster snällt på den anpassade ytan och vi bygger på varandra och stöttar varandra. Eller tolererar i alla fall att sitta ihop med varandra.

Om vi tänker oss samhällsbygget som en gigantisk Duplostad, så ser allt rätt välordnat ut. Passa ihop och passar in. Har vi fastnat fel går det ofta att flytta om lite grann, så ordnar det sig efter ett tag.

Men så slänger vi in ett gäng tennisbollar i vår stad. Några kommer stillsamt rulla in i ett hörn och bli liggande.  Några rullar långsamt, planlöst runt, utan att finna ro någonstans, utan att höra hemma eller passa in i den fyrkantiga, välordnade Duplovärlden. Några studsar vildsint mellan väggarna och riskerar rubba hela bygget. Och slå sönder sig själva, spricka efter tillräckligt många sammanstötningar med den hårda ytan.

Det de INTE kommer göra är att fästa på plupparna på den glatta duploytan eller på varandra. Vi kan försöka limma ihop och trycka hårt på dem, kanske fastnar de en liten stund, men som de runda bollar de är, kommer de börja rulla igen så fort trycket släpper. För de har ju inte de där duploplupparna som gör att de fastnar autmatiskt när de väl hamnat på rätt köl.

Vårt ordinarie system är inte anpassat för tennisbollar, det är byggt för Duplo. Det är nu vi måste hitta de flexibla näten som går att anpassa efter behov. Som stoppar de högstudsande bollarna så de inte studsar över kanten och förloras. Som rullar ut bollarna som fastnat i ett hörn. Som fångar upp de planlöst rullande bollarna och ger dem en riktning, ett mål.

Som låter bollarna fortsätta vara bollar, men med ett stöd för att fungera i Duplovärlden.

Märk väl – nät är flexibla och anpassliga. Jag pratar inte om stenhårda plockhandskar som fångar och håller fast. Eller hårdhänt kastar vidare.

Vi behöver utveckla våra sociala skyddsnät så att de fångar upp, men ändå tillåter ”studs”. Skyddsnät som inte gör människor beroende av myndigheter, utan som ger möjlighet till självständighet. Till att få en egen försörjning, ett eget liv, en känsla av att vara behövd och sedd.

Även om man är en tennisboll i en Duplovärld.