Ändra ingressen…

Ja, jag bor ju inte på landet längre!
Istället för livet i Staby, blir det nu livet i staden.
Eller ja, sta’n och sta’n – det är ju lite förvirrande det där, för i Kungälv är Kungälv Kungälv och stan är Göteborg, hänger ni med?
I vilket fall som helst är vi nu (små)stadsbor.

Och det är kanske ”smekmånad” ännu. Men vi stortrivs och är helt fascinerade över vad som för oss är nya möjligheter. Eller så är det den där typen av kroppslig reaktion som man få när man får barn; ständigt endorfinpåslag för att överhuvudtaget överleva spädbarnstiden/flyttkaos…
Bära kolikbarn/bära flyttkartonger, barnskrik/ovana ljud, vällingspill/aldrig rena golv eftersom man hela tiden bär in nya saker – Och ändå; ”Åh, vad härligt det är med barn/ny lägenhet!”, typ…

Att flytta till ett nytt hem innebär bla helt nya, fullständigt otippade, ställen att förlägga sina saker på… I gamla huset visste jag ju ungefär var glasögonen brukade gömma sig – här hittar de helt nya platser. Och i morse var nyckeln mystiskt borta!
Maken var huvudmisstänkt (och hade åkt till Tranås i arla morgonstund). Letade febrilt – och till min oerhörda överraskning: nyckeln hängde i nyckelskåpet!
Och den största överrakningen av allt – nyckelskåpet hängde på väggen! Efter åtta år i gamla huset hade det fortfarande inte kommit upp, i lägenheten hägde det på plats på den åttonde dagen.

Efter tio dagar lever vi fortfarande mycket i flyttkartonger. Varav en del befinner sig i lägenheten, dvs enkelt (eller, nåja) att få fram saknade saker, andra befinner sig i Humlans Minilager… I två förråd… Insåg med viss panik i måndags att ETT förråd inte räckte till… Puuh!

Så när vi väl tömt de sista kartongerna i lägenheten återstår att ta itu med de kvarvarande i förråden. Funderar smått på att låta dem stå sisådär ett halvår och om vi inte saknat något då, bara köra allt på tippen…

Men allt det där uppvägs av (endorfinpåslag?) av att det går bussar så ofta att jag inte ens behöver kolla tidtabellen innan jag går ut. Det tar ett par minuter till bussen, på asfalt (!) inte 15-20 minuter på lerig grusväg. Vi kan äta på restautang utan att planera en vecka i förväg. Till och med ta ett glas vin till maten, för ingen behöver köra hem. Mataffären ligger ett stenkast bort, vi kan få nybakat bröd på helgerna utan att baka själva. Mjölkinköpen behöver inte koordineras med andra inköp för att man ska slippa ta bilen åtta kilometer för bara en mjölkliter.

Ovant – ja, visst! Men än så länge överväger fördelarna.