Problemlösning

Läser en artikel som redogör för hur Sverige, trots stora kostnader, ändå är sämst i Norden på akutsjukvård. Inte på kvalitet, men i fråga om efektivitet.
Jag skulle vilja påstå att det inte är ”trots” stora kostnader utan PÅ GRUND AV stora kostnader.

Den svenska ryggmärgsreflexen är nämligen att så snart vi ställs inför ett problem försöker vi lösa det genom att kasta pengar på det.

På det sättet cementerar vi istället problemet. Vi matar det. Får det att växa och frodas. Och när det sen visar tänderna och morrar igen – ja, då kastar vi ännu mer pengar på det.
Häromdagen träffade jag en verksamhetschef som haft det riktigt, riktigt tufft. Sex av tio tjänster hade under en lång tid varit omöjliga att tillsätta. Avdelningen hade fått rykte om sig att vara svår. Problemen växte.
”Men, frågar du mig om jag vill ha mer pengar är svaret nej”, sade hon.
Och berättade om hur problemen tvingat henne att tänka nytt, annorlunda. Fundera igenom om alla verkligen gjorde det de var utbildade för, om de fick tid att fullfölja sina arbetssuppgifter, om de hade det stöd de behövde.

Resultatet: nya arbetssätt som tillåter alla att arbeta färdigt utan att ständigt bli avbrutna. Ett helt nytt och annorlunda stöd av nya personalkategorier. En arbetsglädje och stolthet över avdelningen. Fem av de sex vakanta tjänsterna tillsatta och den återstående löst tillfälligt.
Vad jag säger är inte att vi ska spara pengar på sjukvården, eller minska anslag. Vad jag säger är att vi måste tillåta våra professionella medarbetare att utnyttja sin kapacitet. Att tänka nytt. Att förändra och förnya.
Om vi tror att det görs på bästa sätt genom att kasta pengar på varje enskilt problem, då kommer Lyxfällan att framstå som sista utvägen för hela den offentliga sektorn.

En kommentar för “Problemlösning

  1. Väl talat, Annika! Det var detta typ av tänk jag menade, när vi pratades vid i går: den totala avsaknaden på flexibilitet i vissa offentliga sjukvårdsorganisationer, i kombination med ohörsamhet för de s.k. medarbetarna (läs: underlydande) och stelbenta rigida påbud uppifrån, som pådyvlas utan att förankras bland dem som skall uppföra uppdraget, gör att dom sannolikt kommer att gå under i framtida vårdval. Lösningen på problemen är INTE fler mellanchefer och mer adiminstratörer!
    Flexibilitet och lyhördhet i kombination med att man ser personalen som en resurs , istället för ett medel att nå uppställda mål, (inte ”pinnar”) måste vara den självklara lösningen!

Kommentering avstängd.