Kraschlandning i verkligheten…

I går var jag på Dagens Medicins ADHD-dag.
Ni vet, en sån där riktigt bra dag, då man får lyssna till och diskutera med verkligt insatta, kunniga och engagerade människor. Människor med åratal av forskning och decennier av erfarenhet i bagaget.
Man går därifrån med stjärnor i ögonen och hopp om mänskligheten. Hopp om att barn med olika typer av diagnoser och svårigheter faktiskt går mot en ljusare framtid, ökad förståelse och mer stöd.
Det är då….då man kraschlandar….
På tåget hem får jag ett samtal som sedan fortsätter hemma senare på kvällen.
En förälder med barn i behov av särskilt stöd. En förälder med stora, stora förhoppningar på den nya skolan. Hen upplevde den verkliga kraschlandningen…
Istället för förståelse och stöd är bemötandet totalt oförstående. Noll anpassning. Den profession som borde mött upp med all tänkbar kunskap avfärdar föräldern med ”Du ställer så konstiga frågor, så jag kan inte prata med dig”. Frågar ut föräldern om ett annat barn på skolan och meddelar att detta andra barn ska byta schema. Vilket berört barns föräldrar inte har en aning om. Och som den engagerade föräldern i detta fall inte har intresse av, hen vill ju prata om SITT barn.
Kunskapen FINNS ju. Engagemanget FINNS ju. Så varför ska det vara så in i helsike svårt att få ut såväl kunskap som kompetens i skolorna, där barnen vistas och ska få sin grundläggande utbildning?
SMER, Statens MedicinskEtiska Råd, rekommenderar att utbildning kring ADHD, autism, asperger ska ingå i lärarutbildningen. Känns minst sagt befogat…