Historierevisionism a la 2016

Det är så lätt att tro att vi lever i någon form av naturtillstånd av hygglig frihet, jämlikhet och brosterskap i vårt vackra land.

Med religionsfrihet i betydelsen ”frihet från religion”. Där alla får (i alla fall ungefär) lika lön för lika arbete och vi delar (i alla fall ungefär) solidariskt på vabbandet (om några decennier är vi nog framme)
Och att allt kommer fortsätta i tangentens riktning mot det bättre, utan att vi behöver göra något. Och att vi alltid varit lite, lite bättre i Sverige än i andra länder. Och kommer så förbli. Utan vidare ansträngning.

I vårt mötesrum i Residenset hängde tidigare vackra porträtt av stiliga farbröder med svängda mustascher och värjor. Sånt gack dock icke för sig! För det var ju ENBART farbröder (om än så stiliga). Så väck med farbröderna! Men – tough shit (pardon my french) – så såg ju faktiskt verkligheten ut här i Residenset tidigare. Det VAR enbart farbröder som blev landshövdingar. Det är en del av vår historia. Om vi inte är så nöjda med den, får vi försöka ändra framtiden, inte revidera historien så den ser ”snyggare” ut. (Och om någon undrar hänger det inte snyggare tavlor på väggarna nu, men det är kemiskt ”farbrorfritt”)

Jag är helt för att Pippi-böckerna revideras i nya upplagor. Helt enkelt för att dagens barn inte förstår varken det gammalmodiga språket eller referenserna till företeelser i 50-talets Sverige.

Jag skulle, när dottern var liten, läsa hur hennes mormors favoritbarnbok.

Vi kom till andra meningen, som löd: ”Ehuru de voro de bästa av vänner.” Va?!? Obegripligt för någon som är född 2000 (t.o.m om vederbörande har en konservativ språkfascist till mor). Alltså (undviker av hänsyn till ev yngre läsare att skriva ”ergo”) – uppdatera nya böcker, men ge 17 i de gamla!! De skrevs för att spegla SIN tid och vi behöver dem för att kunna förstå vår historia. Att förneka vår historia för att den inte passar nutida ideal är extremt obegåvat. Även om framrutan är större än bakspegeln, behöver vi faktiskt veta varifrån vi kommer.

Vänsterns kvinnor brände bh:ar och sjöng kampsånger, själv slog jag sönder TV-apparater på torget, ylade att ”TV-avgift är stöld” och krävde fri radio och TV.

Det är lätt att glömma det, när vi sitter bh-lösa framför Netflix och HBO med ekologiska, rättvisemärkta rotfruktschips.

Men vi hamnade inte där av en slump, utan ansträngning.

Utveckling är som krig (om PK-maffian ursäktar):
Om man erövrar en bit mark måste man också hålla den. Man kan inte luta sig tillbaks med chipsskålen, för då har man snart mist den där markbiten. Och inte bara den, risken finns att man fortsätter förlora mer mark till en mer aktiv, målmedveten motståndare.

Vill man ha utveckling får man baske mig jobba för det! Vara besvärlig, ifrågasättande, tjötig, ihärdig och VÄGRA backa.

Aldrig, aldrig släppa den där erövrade biten mark, aldrig, aldrig göra reträtt.