En dag på ambulanshelikoptern

image

Planen för dagen är att börja med den obligatoriska säkerhetsgenomgången med en av piloterna, därefter morgonmöte med all tjänstgörande personal.
Vi hinner ca 90% av säkerhetsgenomgången innan första larmet går – bröstsmärta och andningssvårigheter, äldre man på ö utan fast broförbindelse. För att spara värdefull tid larmas helikoptern, som kan vara på plats före bilambulansen.
Resten av genomgången och morgonmötet får vänta. In i helikoptern och iväg. Väl på plats vidtar en rask promenad med tunga akutväskor innan vi blir mötta av Räddningstjänsten som skjutsar oss sista biten.
Informationen från SOS är inte 100%-ig, inga anhöriga eller personal finns på plats, så det dröjer en liten stund innan vi hittar rätt lägenhet. Kungälvsambulansen är på plats samtidigt som oss och efter att helikopterläkaren undersökt patienten och uteslutit hjärtinfarkt, beslutas att de tar med sig patienten till Kungälvs sjukhus för vidare utredning.
Flygvädret är kanon – fri sikt och måttlig vind, solsken. De scener som ebjuds från helikopterhöjd är en skattefri löneförmån.Annika i helikoptern

Åter till Sävebasen där sista delen av säkerhetsgenomgången slutförs. Jag vet nu hur man tar sig ut i en nödsituation och vad jag ska göra ”om detta vore en film och jag vore den enda vid medvetande”, dvs hur jag startar nödsändaren…
Morgonmöte med all tjänstgörande personal, genomgång av veckan och dygnet, ”mikroundervisning” – då man lär av varandra och lite kaffe. Därefter en genomgång med den medicinska personalen, där man bla går igenom fall som varit extra svåra, tex unga patienter som man, trots alla insatser, inte kunnat rädda livet på, definitioner på olika medicinska tillstånd (tex skillnaden mellan anafylaxi och vanlig allergi). Diskussioner om det underlag som lämnas från SOS och vad som kan förbättras. Vi hinner också med en mer filosofisk diskussion om akutsjukvården i framtiden – och som tur är, bestämmer vi oss för att äta lunch.
Knappt hinner vi svälja sista tuggan innan larmet går; Knivskada i buken och hjärttrakten. Patienten omhändertagen på annat sjukhus, men behöver transporteras snabbt till Sahlgrenska som (tyvärr) har största erfarenheten av svåra knivskador.
Väl framme i Sahlgrenskas akutrum fylls salen av läkare och sjuksköterskor under utbildning. Tyvärr ser ju verkligheten sådan ut att skärande och stickande våld blir allt vanligare och fler behöver kunna hantera den typen av skador.
Total tystnad medan helikopterläkaren går igenom skadorna och lämnar över den dokumentation som finns.
Vi går vidare till Intensivvårdsavdelningen där en svårt sjuk, äldre man är tillräckigt stabil för att flyttas till sitt hemsjukhus. Sahlgrenska har gjort vad de kan och mannen bör flytta ”hem” så anhöriga får närmre och att fortsatt rehabilitering kan ske hemma, när han förhoppningsvis blir så bra att det är aktuellt.

imageAtt flytta en intensivvårdspatient är inte helt okomplicerat… Mannen ligger i respirator som måste bytas ut mot helikopterns bärbara dito, nytt drän behöver sättas, smärtpumpar flyttas och medicinering justeras. Alla mätare måste visa rätt och fungera under transporten. En krånglar och det krävs lite meckande innan allt fungerar bra. Under tiden återfår mannen medvetandet, blir orolig och behöver sederas igen.
När vi lämnar av mannen på IVA-avdelningen i Skövde går larmet igen. Klas, ambulansläkare, svarar SOS att vi inte har möjlighet att gå på det – vi har ju fortfarande en patient på vår bår, uppkopplad mot all utrustning.
När det visar sig vara en mycket svår brännskada tar Klas beslutet att möta ambulansen på vägen, för att kunna intubera och därmed säkra luftvägarna på patienten. Vi skyndar oss tillbaka till helikoptern och innan vi lyfter ringer Klas ambulansen. Det visar sig att den är såpass nära Skövde att det inte är ide’ att lyfta. Vi går istället tillbaka in och väntar i traumarummet på att patienten ska komma med ambulans.

Jag räknar till 12 personer i rummet. Det är ”grunduppställningen” för trauma; ortoped, kirurger, narkosläkare, narkossköterska, operationssköterskor, traumasköterskor, hinner jag läsa på några namnskyltar innan ambulansen anländer.

Jag ska bespara er detaljerna, men 40%-iga brännskador är ingen vacker syn. Och jag vill inte ens tänka på hur lungorna ser ut på insidan efter en tid i ett helt rökfyllt rum, varifrån mannen räddades, fortfarande brinnande, av rökdykare…

Eftersom vår nästa anhalt är Linköpings sjukhus, specialister på brännskadevård, väntar vi en stund för att se om vi kan ta med oss mannen dit direkt. Den patient som väntar på Linköpings sjukhus är ingen brådskande transport, så om vi kan hjälpa till med det här fallet kan vi vänta en stund. Mannen är dock så svårt skadad att han inte kan transporteras. Det krävs mer vård på plats innan han är redo för specialistvården för brännskadade. image

Med helikopter är Linköping nära. Väldigt nära. På grund av skjutövningar över Vättern måste vi gå upp på högre höjd, 5.000 fot, där  har vi fin medvind och gör 182 knop, räknat i ground speed. Så vi är snabbt framme.

Helikoptern behöver nu tanka för att klara hemresan och Klas och Olof  gör, tillsammans med IVA-sköterskorna på plats, under tiden iordning vår unge patient för flygresan.

En ambulanshelikopter är inget transportfordon utan en flygande intensivvårdsavdelning, med allt vad det innebär av slangar och pumpar. Jag pratar med de anhöriga, som är oroliga för de ser hur ont killen har och hur han spänner sig för flytten över till flygbåren. Men de är också glada och tacksamma för den fina vård han fått i Linköping. IVA-sköterskorna där skulle gärna velat följa med sin patient hela vägen för att säkerställa att vi verkligen tog bra hand om honom. Och de anhöriga är väldigt, väldigt glada över att han nu får flytta till hemsjukhuset, där de har möjlighet att besöka honom mycket enklare. En lång tids rehabilitering lär också vänta, något som bäst görs på hemmaplan.

Här hinner vi också med dagens första kopp kaffe efter lunchen, i väntan på att helikoptern kommer tillbaka. Kan ha varit den godaste koppen i världshistorien! Efter tvåminutersfikat bär det iväg igen.

Vi flyger över Vättern i solnedgången – ofantligt vackert! Landar i Ven i solnedgångskymningen, överlämnar patienten till samma IVA-sköterskor som vi hämtade den knivskurne mannen hos. Han får till och med samma plats, i samma rum. Vi skämtar en stund om att jag visste att det fanns en tom plats här – ”Och SÅ kan vi ju inte ha det!”, skrattar en av IVA-sköterskorna.

När vi lyfter har det hunnit bli helt mörkt. SOS vill att vi hämtar den brännskadade mannen och kör honom till Linköping.

Men först måste helikoptern tankas igen och även besättningen, som inte ätit på åtta timmar. Och, eftersom det nu är mörkerflygning på agendan måste man också hämta sina NVG – Night Vision Goggles.

Meterologerna varnar för låga dimmoln och dålig sikt senare under kvällen. För att ge patienten bästa möjliga vård beslutar man ändå att ge sig iväg – färden Säve-Skövde-Linköping är inga problem, den hinner man innan dimman lägger sig. Däremot vet de inte om de kommer hem ikväll eller inte. Kanske blir de kvar i Linköping, kanske får de gå ner efter vägen, sannolikt blir Landvetter ett bra alternativ.

Där har jag fått nog av spänning för idag och kliver av, byter om till civila kläder, kramar om och tackar gänget och åker hem.

Med massor av ny kunskap och erfarenhet jag kommer bära med mig, inte minst i min roll som ledamot i Svensk Luftaambulans. Och med en känsla av både glädje och tacksamhet över att det finns människor med sån kompetens, kunskap, erfarenhet och empati som är beredda att rycka ut 24/7/365 för att rädda liv.

Tack för att ni finns och för att ni tog er tid att dela med er av er vardag till mig!

Helikopter i mörker