50-årskriserna är inte vad de brukade vara…

Ja, jo – jag har ju passerat den där berömda gränsen till ”döhalvan”. Och det är ju bara att erkänna – det var så förbaskat roligt att jag bara vill göra det igen, igen och igen!

Inför den stundande dagen övervägde jag allvarligt att införskaffa ett st 50-årskris. Framför allt för att få en verkligt godtagbar ursäkt för att köpa den där vita Mustang -67:an. Den vita cabrioleten med röd skinnklädsel. Den, ja.
Eller, som alternativ, den där lilla Viragon 500:an som jag varit sugen på så länge.
Men den praktiska sidan tog överhanden och upplyste mig om 1) Jag bor i Sverige, cab är liksom bortkastat här 2) Jag är förbaskat bekväm och uppskattar enkla saker i liv såsom en väl fungerande stötdämpning och automatlåda 3) Jag har fortfarande inget MC-körkort (Va’! Det SKULLE jag ju ta när jag var mammaledig. För då är man ju bara ledig och har inget särskilt för sig…spanskakursen som ingick i samma plan, blev iofs av, men den är ett kapitel för sig. Sammanfattas enkelt med ”pengarna i sjön”.)

Nä, det är bara att inse, jag är inte tillräckligt neurotiskt lagd för att skaffa mig ålderskriser.
Och för den som nu tänker knysta om det: Nej, damsadelsridning är inte alls nån krismarkör. Det är en fullt naturlig del i en fullt normal utveckling av min ridförmåga. Ähum. Jag menar andra börjar ju tävla, det gör inte jag. (Vi behöver kanske inte säga något om att jag är så f-b tävlingsinriktad att jag bara tävlar i sånt jag VET att jag kan vinna? Och hästbranschen är liksom fylld med så många som är så mycket duktigare än jag.
Utom…. vg damsadelsridning… där är vi väl en tre-fyra tillräckligt puckade individer som gett sig in i det…Du fattar vad det betyder, va’?….)

Nåja, ålderskriser bör man ju, enligt all media (och om det står i tidningen är det sant!) skaffa sig. Traditionellt är ju att skaffa sig en cab eller mc. Eller hoppa fallskärm, eller bara i fel säng. Inget av dessa passar bevisligen mig.
Men jag vill ändå påpeka att det faktiskt finns en viss TRADITION vg 50-årskriser. Vi börjar nu komma till min poäng: 50-årskriserna är inte vad de brukade vara!
Misstänker att en mig mycket närstående person håller på att utveckla en… En högst otraditionell…. Han….överväger….triathlon….!!!
Men hallå! Kan vi inte behålla de vanliga traditionerna (inte de där med hoppandet) – så vi icke-neurotiska i alla fall får åka med i cabben/motorcykeln?
Triathlon? Va’?!

Och han är ju inte den ende… Av hänsyn till inblandade och deras närstående nämner jag inga namn på de i min närhet som plötsligt börjat springa, cykla, åka rullskidor, tokträna efter år av alldeles normalt beteende.

Jag konstaterar bara att 50-årskriserna inte är vad de en gång var.

Eller så är det som media hävdar ”50 är det nya 30”. I så fall ser jag fram emot en sväng på bönpallen på 70-årsda’n!