Lite vanligt hyfs, tack!

Det har väl inte undgått någon att en MUF:are gjort bort sig riktigt, duktigt ordentligt. Så att tillochmed statsministern ansåg sig veta att detta var en del av den interna kulturen på det moderata partikansliet. Han är tydligen frekvent gäst där, med tanke på sakkunskapen. De gånger jag besökt kansliet har jag aldrig hört några förolämpningar hagla genom luften.

Och nej – det var verkligen inte acceptabelt på något vis. Inte heller skrattandet i bakgrunden. Och partiledningen tog också snabbt och resolut tag i saken, så snart den kom till deras kännedom.

Så, vi kan väl släppa den händelsen för nu och istället fundera över debattklimatet som helhet?

För, det är tydligen accepterat att kalla moderater för ”brunråttor” och ”husnegrer”. Vem bestämde det? Såvitt jag vet har ingen bett om ursäkt för det eller avgått.

Så sent som igår var jag på ett möte med representanter för olika partier och olika län närvarande.

En socialdemokratisk man blir irriterad på en kvinna som ställer många (berättigade) frågor. Kollar upp hennes partitillhörighet, lutar sig mot mig och viskar i mitt öra ”Nu har jag kollat upp henne, hon var visst XX. Jag trodde hon var en moderatkärring.”

Slutsats: Att kalla politiskt engagerade kvinnor, som upplevs besvärliga, för ”moderatkärring” är så socialt acccepterat att man, utan tvekan, viskar det i örat på en moderat, förtroendevald kvinna. Det är inte ens konstigt eller anmärkningsvärt, utan faller sig helt naturligt.

Fundera på det en stund. Jag medger, jag blir hellre kallad ”kärring” än ”hora”. Men hur respektfullt är det? Att vuxna män beter sig på detta sätt utan att ens reflektera över det olämpliga. Varför säger man sånt? Tror man att man ska få medhåll från en verklig ”moderatkärring”? Eller ett grabbigt ”hö hö” och en dunk i ryggen?

Under veckan har jag betraktat några av dessa vuxna män och deras beteende. Lyssnat till hur man, inför tjänstemän, tar heder och ära av förtroendevalda kollegor från andra partier. Fräser, spottande fram ”ett gäng fjantiga partiledare från Alliansen”. (Vederbörande uttryckte också, väldigt tydligt, sina åsikter om företrädare för fler professioner, framför allt journalister och forskare, men detta inlägg handlar framför allt om den politiska världen, så jag avstår från att citera de uttalandena.)

Vuxna, väldigt vuxna, män på höga positioner, med många, många års politisk erfarenhet. Vad är de för förebilder för yngre politiker? Varför tillåts de, av sina partier (ber att få påpeka att ingen av dessa var moderat) att få fortsätta? Och varför tar ingen ett snack med dem om deras språkbruk? Jag säger ifrån när jag hör det, men det är inte MIN uppgift att uppfostra gamla kommunalråd från andra partier.

Jag medger, jag har ägnat mig åt härskartekniker mot dem. Framför allt ”osynliggörande” är oerhört effektivt mot personer med stort ego och än större bekräftelsebehov. Inget jag är stolt över, men jag kallade dem inte högt, inför andra, för ……(insert valfritt invektiv).

Jag är väl medveten om att mycket som sades gjordes i syfte att reta upp mig. Men, den lätta fällan faller inte en garvad ”moderatkärring” i. Bättre att använda deras egna metoder mot dem. Jag gäspade fullt synligt, tog fram min telefon, läste några mail, skrev en kommentar om lunchen på Fejjan. Deltog i samtalet när det höll sig på en civiliserad nivå. När det bar iväg igen reste jag mig och hämtade kaffe, besvarade kommentarerna på Fejjan (tack för alla roliga kommentarer och gissningar om mitt lunchsällskap!) och så fortsatte det under ca 45 minuter.

Redan som liten fick jag lära mig att: Har du inget snällt att säga, kan du lika bra vara tyst.

Skulle vi kunna använda oss av detta? Tänka efter lite före. Och, kanske prova det gamla knepet att räkna till tio innan vi brinner av? Eller bara – använda lite normalt, vanligt hyfs? Det kan väl ändå inte vara så svårt?

Och när någon gör bort sig, oavsett politisk färg, så är det kanske inte helt nödvändigt att gnugga in det gång, efter gång, efter gång? Public shaming som inte står gamla tiders skampålar efter, tvärtom når tusenfalt fler över nätet. Grabben i fråga är redan krossad, tillintetgjord, arbetslös och helt ute i kylan. Räcker inte det? Det som gör mig riktigt bedrövad är att de som jagar honom värst är inte upprymda SSU:are, det skulle jag ha förståelse för. Det är tidningar och TV som blåser upp det till snudd på bibliska proportioner. Efter att han blivit utskälld och uppsagd. Jag har aldrig träffat grabben i fråga, men det är min gissning att det är svårt att skämmas mer än han gör nu. Han behöver nog ingen mer hjälp med det.

Så, lite vanligt hyfs, även gentemot dem som inte själva besitter denna egenskap. Så kanske vi kan vända otrevlighetsspiralen till något mer positivt. Och går det inte att svara civiliserat, var bara tyst, gå därifrån, fördjupa dig i din mobil. Men sänk dig inte till hatarnas låga nivå.

Efter alla år inom politiken har jag lärt mig att låta otrevligheter och invektiv rinna av mig som vatten på en gås. Tänka att de egentligen inte rör mig, som person. Istället har jag lärt mig att ta vara på de positiva kommentarerna när de kommer. På vänliga, uppmuntrande ord och tillrop. På varma kramar. På ”tummar upp” eller en konspiratorisk blinkning över bordet. Godhet från kollegor av alla partifärger. För det finns så många underbara, varma, härliga människor i politiken. Det är tack vare dem jag fortfarande håller på.  Jag väljer att se och höra dem och när ”ni-vet-vem” drar igång stänger jag såväl öron som mun, hämtar lite kaffe och hämtar styrka från vetskapen att ni finns, bästa kollegor och vänner.