Dialogmottagning?

Dialogmottagning

Den här skylten sitter på en bilverkstad nära mig.
Och när jag passerade den tänkte jag, att det kanske vore nåt för sjukvården. En dialogmottagning av personcentrerad modell.
Om man frågar svenska folket vad man tycker om sjukvården så kan det sammanfattas och förenklas som: Långa väntetider. Bästa tänkbara, men fragmentiserad vård när man väl kommer in. Svårt att bli lyssnad på.
Kanske är en dialogmottagning vad som behövs?
Häromdagen läste jag en tänkvärd artikel som en erfaren läkare delat. Den beskrev tre patienter: Den första sökte för stress, vid frågor visade det sig att hen också hade sömnsvårigheter och huvudvärk. Den andra sökte för huvudvärk, men uppvisade också stressrelaterade symtom och huvudvärk. Och nu har du redan gissat att den tredje sökte för huvudvärk, men också hade sömnsvårigheter och stressymtom. Det tog tid och engagemang för att få fram samtliga symtom, förutom det första som patienterna sökte för.

Som människor uppfattar vi symtom och smärta olika. Själv tillhör jag den kategori som läkarna suckar över och säger: ”Ja, det ante mig! Hästmänniska… Ni biter ju ihop och kör på tills det knappts finns nåt kvar att lappa ihop.” Guilty as charged… Å andra sidan så har jag en smärttröskel som en näbbmus skulle garva åt när det kommer till mina tänder. Minsta lilla ”pet” i tandköttet och jag ylar och försöker fly ur tandläkarstolen.

Jag har bekanta som är övertygade om att huvudvärken är en obotlig hjärntumör och att mjälthugget är en hjärtinfarkt. Och andra som rycker på axlarna och tycker att ”Äsch, en motorsåg i knät är väl inget att bråka om”, eller ”Nej, men det är ju bara mjukdelsskador och kanske en liten hjärnskakning, och hästen mår ju ialla fall bra!”

Och andra som inte söker vård för att man inte vill vara till besvär, är rädd för att upptäcka att de är sjuka, inte tror sig bli tagna på allvar, skäms för en sjukdom/funktionsnedsättning. Eller för att man har dålig erfarenhet av ett tidigare besök.

Just det att vi är så olika gör det svårt för sjukvården när symtomen är diffusa. Och för oss som patienter. Och jag har oräkneliga exempel på personer som sökt vård och upplevt sig inte bli tagna på allvar, fått för kort tid på sig, upplevt att läkaren fokuserat på något annat än det man sökt på, att läkaren inte velat prata om något annat än det man sökt för (som om magvärken tex kunde berott på något annat än mathållningen).

Kort sagt – man upplever inte någon dialog. Tänk för en stund tanken att vi skulle ha en Dialogmottagning. Dit du kunde söka för det du oroar dig för. Där din högst personliga upplevelse skulle vara i centrum. Där du fick tid att prata och tid att få förklarat tex en diagnos eller en kommande behandling. Personcentrering på riktigt. I dialog, inte ”insyn” eller ”inflytande”, utan verklig dialog i betydelsen ”Samtal mellan jämbördiga parter”.

Jag har turen att ha en klok läkare, hon brukar säga ”Jag, jag är läkare, men du – du är ju experten på din egen astma, det kan jag aldrig bli.”Det gör att vi har en dialog. Att hon tror på mig, att när jag ringer och väser att jag vill ha en remiss till Scans nödslakt, då är jag dålig på riktigt. Likaväl som att hon tror på mig när jag säger att jag aldrig mått så bra, trots att spirometrin visar på 67% lungfunktion, och inte insisterar på att ändra min medicinering.

Ta nu detta på rätt sätt – men, jag tror att vi skulle kunna lära oss lite av andra branscher. Inte copy-paste. Men fundera lite över hur lätt det är att boka verkstadstid jämfört med tid på vårdcentralen. Hur du blir bemött hos frissan, när du funderar på att byta frisyr, hur ni diskuterar längder, klippteknik och kanske färgning.

Nej, det är inte direkt jämförbart, det är det inte. Men det finns element som kan jämföras; att du som patient borde vara i fokus, inte din sjukdom (för vi hanterar ju sjukdom/smärta/stress olika). Att ni borde kunna diskutera behandlingsmetoder – operation kontra sjukgymnastik, mediciner kontra KBT, kombinationer av de olika. För någon är kanske mediciner en förutsättning för att påbörja en annan typ av behandling. För en annan är mediciner enbart skrämmande. Och vi kommer ju inte till vården som oskrivna blad. De flesta har en ganska lång erfarenhet av sin egen sjukdom.

Och för många är det inte EN sak man behöver sjukvårdens hjälp med. Utan många saker och ofta. Äldre, svårt sjuka människor med många samtidiga sjukdomar och kanske också en kognitiv svikt. Unga med svåra funktionsnedsättningar och samtidiga sjukdomar. Alltför sällan finns det någon som tar helhetsansvaret. Man behandlar ”bara” diabetesen, men ser inte hur den sociala miljön är helt ohållbar och att patienten faktiskt inte klarar att laga den mat som behövs. Man behandlar ”bara” sårskadan, men ser inte patientens ångest och totala förtvivlan.

För att man alltför sällan ges tillfälle till dialog.

Med ett finare ord kallas lösningen Personcentrerad vård.

Och jag menar inte allvar med enskilda ”Dialogmottagningar” – vad jag menar är att varje del av sjukvården borde vara en ”dialogmottagning”, dvs tillämpa personcentrerad vård.

Där det görs ses resultat i kalla, hårda fakta: Vårdtiderna blir kortare. Det går åt mindre medicin. Översätter vi det till ”mjukare” fakta betyder det att patienterna känner sig tryggare, sedda, tagna på allvar. Vilket i sin tur innebär att man är mer benägen att följa doktorns ordinationer än om man inte riktigt förstår varför man ska äta de där tabletterna trots att de ger halsbränna, eller varför man ska ägna sig åt tråkig sjukgymnastik.

I Västragötaland arbetar vi nu för att ett personcentrerat arbetssätt ska införas i alla våra verksamheter. Det kommer ta tid. Inte alla kommer att gilla det. Men jag tror det är det bästa svaret på hur vi utvecklar sjukvården utifrån dem den är till för: patienterna.