Det är i skarvarna det skaver

Vi har en fantastisk sjukvård i Sverige, låt mig börja med att slå fast det.
Kompetent personal, snabb medicinteknisk utveckling, allt mer avancerade läkemedel och hjälpmedel som kommer allt fler tillgodo.
Men…något skaver. Och det är i skarvarna det skaver. När man går från en vårdnivå till en annan, från ett sjukhus till ett annat eller från barn- till vuxensjukvård.

Allra helst om man har flera åkommor/sjukdomar/funktionsnedsättningar samtidigt. Sjukvården är väl organiserad för att tex behandla människor med diabetes. Men om man samtidigt har diabetes OCH nedsatt rörlighet OCH kognitiv svikt, då blir det genast väldigt mycket svårare… Lägger man sen till att patienten är minderårig och närmar sig sin myndighetsdag, ja, då blir det svårt på riktigt… Eller om patienten har en begynnande demens men inte är omyndigförklarad… För vilken organisation bär huvudansvaret för överföringen? Vem tar ansvar för helheten?

Alla som är föräldrar/anhöriga till barn med särskilda behov vet svaret på den frågan: Det gör de själva. Det är föräldrarna (och barnet i olika omfattning beroende på förmåga) som är kunskapsbärarna, överbryggarna, de/den som tar ansvaret.  Föräldrar kan här också bytas ut till vuxna barn till åldriga föräldrar med särskilda behov.

Varje diagnos tas om hand på ett bra sätt, men helhetssynen saknas alltför ofta. På de platser där särskild geriatrisk kompetens finns har man förståelse och arbetssätt som är anpassade till hela den gamla människan. Men denna kompetens saknas på många ställen och något motsvarande finns inte för yngre patienter.

I regionen styr vi nu alltmer mot Personcentrerad vård. Och vi har gott om forskning som stöder denna strävan. Där Personcentrerad vård används ser man:

Signifikant förbättrad smärtlindring

Signifikant minskning av medicinska komplikationer (tex trycksår)

Högre grad av bibehållen ADL-nivå (dvs förutsättningar att klara sitt vardagliga liv utan hjälp)

Ökad känsla av trygghet

Minskat antal vårddygn inom slutenvård (30-50%)

Minskade vårdkostnader (40%)

Enkelt uttryckt: Den som varit sjuk tillfrisknar snabbare, får mindre komplikationer, känner sig tryggare och kommer snabbare tillbaka till sitt ”vanliga” liv. Och, som grädde på moset för oss som ansvarar för att använda skattebetalarnas pengar på bästa sätt, så kostar det dessutom mindre att göra rätt från början.

För mig är det viktigt att använda just ordet PERSONcentrerad vård – för det handlar om att se personen, inte ”bara” patienten. Som jag skrivit om tidigare upplever vi tex smärta olika. Inte beroende på diagnos, utan beroende på personliga förutsättningar. Vi är heller inte patienter den dag vi lämnar sjukhuset, men vi har olika förutsättningar att komma tillbaka till det ”vanliga” livet. Också detta är beroende av helt andra saker än diagnosen som gjorde oss till patienter. Hur ser det sociala skyddsnätet ut? Hur ser bostaden ut? Vilka läkemedelsbiverkningar har uppstått? Person, inte patient.

Och personer är vi ju, genom alla skiftningar, åldrar, huvudmannaskapsgränser. En del diagnoser får vi leva med hela livet, andra är tillfälliga. Och de gränssnitt vi utsätts för klarar en del enklare än andra, som måste ha en hjälpande hand över en längre tid.

Så, för att sluta där jag började – vi har en fantastisk sjukvård i Sverige. Men den har inte bara begränsningar utan även gränssnitt som vi behöver överbrygga. Det kan inte vara vars och ens enskilda ansvar att se till att det fungerar. Vi har skarvar och det är i skarvarna det skaver. Och det är vårt ansvar, vi som arbetar med sjukvårdsfrågor ut politiskt perspektiv och ur verksamhetsperspektiv att tillsammans, med stöd av forskning, hyvla väck de där skarvarna eller polstra dem så de inte orsakar skavsår.