Anhörigperspektiv – mellan hopp och förtvivlan

Tillbringar dagen på en konferens om Anhörigperspektiv, arrangerad av Nationellt Kompetenscentrum för Anhöriga.
En dag som är i lika delar förfärande och upplyftande.

Upplyftande när jag hör och ser det engagemang som finns, från såväl de olika professioner som finns representerade, som hos föreningar och anhöriga.
Förfärande i det att så många berättelser handlar om de anhörigas utsatthet.
Om föräldrars rädsla för vad som kommer hända med deras multihandikappade barn när föräldrarna inte längre finns. Ungas oro för hur man ska kunna få stöd när en förälder drabbats av en svår, dödlig sjukdom. Om äkta makars vånda att förvandlas från älskande till vårdare.
Precis när jag tror att jag ska gå under av dessa berättelser blir det paus.
Jag har precis innan pausen tagit tillfället i akt att be om ordet och får chansen (efter att föregående talar beklagat sig över bristande engagemang av politiker) att berätta lite om våra grönblå satsningar i VGR. Nu vet alltså alla vem jag är…
En kvinna frågar om jag har ett par minuter. Som vanligt som sjukvårdspolitiker, tar jag ett djupt andetag och bereder mig på ännu en sorglig berättelse. Men det är inte det Aina, som hon heter, vill berätta. Hon vill berätta en solskenshistoria.

Hennes man fick för 14 år sen en demensdiagnos. Hon ser en ganska mörk framtid framför sig. Men, då händer det – en undersköterska berättar att hon utbildat sig till PT och vill börja träna med den rullstolsburne maken.

Livet återvänder. Livsglädjen är tillbaka. Aina visar ett foto på sin älskade man -Ser du blicken, frågar hon. -Han har fått sin blick tillbaka. Han är här hos mig igen.

Ni som läser vad jag skriver vet att jag är övertygad om att fysisk aktivitet fungerar – både förebyggande och rehabiliterande.

Ainas man är verkligen ett levande exempel på detta,

-Får jag skriva om dig och din man, frågar jag

-Skriv, säger Aina, skriv, jag vill att så många som möjligt ska få veta.

Det finns hopp. Även i demensmörkret