Artiklar

Under denna rubrik finner du div. artiklar av undertecknad:

image

Regionen måste prioritera sjukvård

Nu är det så dags att vakna! Socialdemokraterna har styrt Västra Götalandsregionen i snart 15 år. För tre år sedan var Kerstin Brunnström (S) affischnamn för vallöftet om en timmas väntetid på akuten. Vad har hänt under de tre åren? Jo, väntetiderna har ökat

I stället för att vidta åtgärder för att leva upp till vallöftet från 2011 om att 90 procent av patienterna ska få träffa en läkare inom en timme, har man inte lagt många strån i kors för att komma tillrätta med situationen – man skrev i stället nyligen ner vallöftet till att 60 procent av patienterna ska få träffa en läkare inom en timme.

Socialstyrelsens kartläggning av väntetiderna vid landets akutmottagningar visar på att de ökat kraftigt och flera av Västra Götalandsregionens akutmottagningar befinner sig i strykklass. På SU tvingas en patient i snitt tillbringa 4 timmar och 20 minuter, mer är två timmar längre än genomsnittet i landet.

Vi moderater har tillsammans med övriga allianspartier visat att resurser finns då vi föreslagit en mängd konkreta – och finansierade förslag – för att minska väntetiderna på akutmottagningen och förstärka vårdkedjan kring akuten.

Resurserna som tillförs välfärden har ökat bland annat genom regeringens jobblinje som medfört fler arbeten. Det räcker med att ta en titt på budgeten för Västra Götalandsregionen för att snabbt konstatera att skatteintäkterna till regionen har ökat med åtskilliga miljarder sedan 2006. Och tack vare regeringens satsningar i form av bland annat kömiljarden och andra riktade statsbidrag har regionen därtill tillförts ytterligare över två miljarder under samma tid.

Att sjukvården inte fungerar i Västra Götaland bär den rödgröna regionledningen ansvaret för. Den har valt att inte göra de satsningar som krävs för att sjukvården ska fungera. De senaste fyra åren har den prioriterat att öka resurserna till kollektivtrafiken med 10,2 procent per år och till kulturen med 3,5 procent i löpande priser. Motsvarande ökning för sjukvården har varit 2,6 procent.

Räknar man om det i fasta priser för sjukvården handlar det om 0,6 procent per år. Det är en ynklig resursökning för att möta befolkningsutvecklingen och den medicinsktekniska utvecklingen.

Människor som tvingas uppsöka akutmottagningen och personalen som jobbar där förtjänar mer än tomma löften utställda av politiker i valtider. Sjukvården måste prioriteras framför annat. S, MP och V har visat att de inte prioriterar sjukvården. Därför behövs en ny politisk ledning i Västra Götalandsregionen efter höstens val.

Annika Tännström, oppositionsråd (M),

ledamot i Sahlgrenska Universitetssjukhusets styrelse

 

Så kan fler organ doneras och ge nytt liv

Med mer information om
donationsregistret, utökad intensivvård med respiratorbehandling för möjliga
donatorer och utbildning av hälso- och sjukvårdpersonal kan fler få chans till
ett nytt liv, skriver Jonas Ransgård och Annika Tännström (M).

I dag står fler än 600 svårt sjuka
människor i Sverige i kö för att få organ transplanterade. Många som väntar
erbjuds inte transplantation i tid eftersom antalet donerade organ inte täcker
behoven. För den som väntar på en transplantation präglas vardagen ofta av
sjukhusbesök, nedsatt förmåga att arbeta och ett minskat socialt liv, utöver
den stress och oro som medföljer av en livshotande sjukdom. För den som blivit
transplanterad väntar oftast ett fortsatt aktivt liv med god livskvalitet.
Nyligen deltog 1 200 transplanterade i World Transplant Games i Göteborg. Deras
insatser visade vad som kan uppnås med transplantationer.

För att en organdonation från en avliden
person ska bli möjlig måste personen konstateras död i total hjärninfarkt under
pågående respiratorbehandling på intensivvårdsavdelning. Hjärtat och övriga
organ blir då syresatta fast personen är död. Förra året kunde 391
organtransplantationer genomföras med donerade organ från 118 avlidna personer.
Siffran är låg internationellt sett och med tanke på att 250 till 300 personer
årligen avlider under omständigheter där en organdonation vore möjlig.

Sverige har förutsättningar att kunna
hjälpa de som behöver en organtransplantation. Men förändringar och insatser
behövs för att öka antalet möjliga donatorer.

De flesta är positiva

Mer information om donationsregistret.
Idag är drygt 1,5 miljoner svenskar med i donationsregistret, varav de flesta
som i dag anmäler säger ja till donation. Undersökningar visar att de flesta
svenskar är positiva till organdonation. Problemet med att många inte anmäler
sig till donationsregistret, eller inte meddelar sin vilja på annat sätt, är
att närstående då måste fatta beslut om den avlidna kan få bli organdonator.
Närstående behöver inte säga ja till donation men de har vetorätt i de fall där
viljan hos den avlidna inte är känd. Enligt Socialstyrelsens statistik uppgick
antalet veto från närstående till 23 procent år 2010 och 35 procent år 2009,
baserat på möjliga donatorer med okänd inställning.

Att som närstående fatta beslut om att
organ ska doneras från en nära person som precis gått bort kan vara svårt om
viljan att donera inte är känd. Därför är det viktigt att personer som är
positiva till donation anmäler sig till donationsregistret för att närstående
inte ska behöva fatta beslutet om donation och däri kanske välja att donation
inte får genomföras. Här har både politiken och vården har ett ansvar att
utveckla och stärka de informationsinsatser som finns kring donationsregistret.

Intensivvård till donatorer

Utöka intensivvård med
respiratorbehandling. Ett sätt att öka antalet möjliga organdonatorer vore att
alla de patienter som bedöms vara lämpliga som donatorer som väntas avlida
vårdades på en intensivvårdsavdelning, om de tackar ja i donationsregistret. De
patienter med svåra hjärnblödningar som i dag bedöms inte kunna överleva får
inte alltid intensivvård, utan får vård på vanliga avdelningar, utan möjlighet
att bli donatorer. Ge patienter som är positiva till donation intensivvård för
att de ska kunna bli donatorer!

Information till och utbildning av
hälso- och sjukvårdpersonal. Det behövs också satsningar för att utbilda alltfler
läkare och sjuksköterskor, framför allt dem som arbetar på
intensivvårdsavdelningar där lämpliga donatorer vårdas. Detta för att fler ska
kunna identifiera och bedöma möjliga organdonationer inom den korta tid som
oftast finns att göra bedömningen. De bör också få lära sig hur man diskuterar
organ- och vävnadsdonation med de närstående. Erfarenheten visar att det sätt
på vilket de närstående informeras har stor betydelse för om det blir donation
eller inte.

Organtransplantation är en ny chans i
livet för många människor. Ekvationen är enkel. Utan donatorer – inga
transplantationer. Med dessa förslag kan Sverige öka antalet möjliga
organdonationer. Det som krävs nu är politisk vilja att förändra
förutsättningarna för intensivvårdsbehandling och att Sveriges medborgare
väljer att aktivt stödja organdonation.

Jonas Ransgård (M)

vice ordförande Göteborgs kommunstyrelse

Annika Tännström (M)

regionråd Västra Götaland

___________________________________________________________________________________________

Socialdemokraterna sviker de barn som mår psykiskt dåligt

Socialdemokraterna har år efter år hävdat att barn- och ungdomspsykiatrin är en prioriterad fråga. Ändå har inga satsningar gjorts och åtgärder för att säkra barnens tillgång till kvalificerad hjälp när de mår dåligt lyser med sin frånvaro.

Vid det senaste Regionfullmäktigesammanträdet lyftes frågan om situationen inom barn- och ungdomspsykkiatrin (BUP) igen. Återigen hävdar socialdemokraterna att det är en prioriterad fråga men nöjer sig med att förklarar att man ”klargjort ansvarsfördelningen”.

Den som befinner sig i verksamheten upplever något helt annat. Personal inom skola, barnomsorg, socialtjänst och inte minst inom primärvården och BUP vittnar en stor arbetsbelastning, att man inte får det stöd och de resurser man behöver för att fånga upp de barn och ungdomar som mår dåligt i tid. Man vittnar om att många unga mår så dåligt att man inte ens hinner utreda dem utan ställer sitt hopp till att vuxenpsykiatrin tar hand om dem när de blivit tillräckligt gamla – och tillräckligt sjuka.

Detta är givetvis helt oacceptabelt. Problemen och underdimensioneringen av psykiatrin i allmänhet och BUP i synnerhet, är inget nytt. Från moderat håll har vi under nära tio års tid lyft frågan och försökt få socialdemokraterna att agera. Moderaterna har lagt en mängd förslag för att stötta upp verksamheten bl a om bättre samverkan mellan kommunerna och regionen, om resursförstärkningar av psykiatrin, införandet av mobila team för att stötta upp skolhälsovården och telefonrådgivning inom psykiatrin.

I den politiska retoriken är alla överens om att det är viktigt att upptäcka psykisk ohälsa tidigt så att tidiga insatser kan sättas in. Men i praktiken är socialdemokraterna tyvärr inte villiga att vidta åtgärder och göra de satsningar som krävs. Det är ett stort svek mot de många barn och unga som mår psykiskt dåligt och som inte får den hjälp de behöver.

Annika Tännström (M)

Oppositionsråd

Västra Götalandsregionen

______________________________________________________________________

 

Välkommen satsning på de mest sjuka äldre – men vad händer i Västra Götaland?

Regeringen satsar nu 3,75 miljarder kronor på att förbättra vården för äldre. En välkommen satsning. Under åren 2020 – 2030 beräknas antalet personer över 80 år öka med 45 %. Och vi vet av erfarenhet att det är i de högre åldrarna som allt fler blir allt sjukare. Ofta har man flera olika sjukdomar samtidigt och är i behöv av såväl en samordnad sjukvård som en bra omvårdnad. Med andra ord ligger ansvaret hos kommuner och landsting/regioner.

I dag tvingas många äldre uppsöka akutmottagningen upprepade gånger. Den sammanhållna vården saknas. När flera olika mediciner sätts in är det vanligt att man drabbas av biverkningar. Biverkningar av mediciner är en av de främsta anledningarna till att äldre tar kontakt med sjukvården.

Den som har en äldre, sjuk anhörig får ofta dra ett tungt lass när det gäller kontakter med primärvård, sjukhus, sjukvårdsrådgivning och inte minst kommunen. För den som inte har anhöriga som kan hjälpa till finns en uppenbar risk att man inte orkar med alla kontakter som måste tas.

Hemsjukvården, vårdcentralen och sjukhusen behöver ges förutsättningar och incitament att samarbeta bättre.

Ju sjukare och skörare man är, desto större är behovet av en vård som är anpassad efter individen och som har en kontinuitet, inte bryts efter varje kontakt med vården. Begreppet vårdkedja är mer aktuellt här än någon annanstans. Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Det gäller att se till att alla länkar i de äldres vårdkedja inte bara är starka, utan att de också sitter ihop.

Regeringen gör nu en välkommen satsning om 3,75 miljarder och utser Eva Nilsson Bågenholm till äldresamordnare. Frågan om äldres vård görs samtidigt till en prioriterad fråga för regeringen de kommande fyra åren.

Men arbetet utförs inte ”bara” av regeringen. Det verkliga arbetet måste utföras av oss, som arbetar inom kommuner, landsting och regioner. Det är här som visionerna ska omsättas i verklighet.

Så upp till bevis Västra Götalandsregionen! Vad tänker den styrande minoriteten göra med äldresjukvården i länet? Är ni nöjda med hur den bedrivs i dag? Vad har ni för visioner för framtiden? Hittills har inga visioner för våra mest vårdbehövande presenterats.

_______________________________________________________________________________

Bättre vård för barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder

Hur många som lider av någon form av Neuropsykiatrisk funktionshinder (NPF, en diagnosgrupp som omfattar bl.a. autismlikanden tillstånd, Asperger, ADHD, Tourette, OCD) är i dag osäkert. Ett stort mörkertal finns, då långt ifrån alla sökt hjälp och/eller blivit diagnostiserade. I en prevalensstudie från Skaraborg (Landgren mfl 1996) uppges siffran 7,1%. För Västra Götalandsregionen skulle detta innebära 105 000 individer.

Väntetider och behandling ser idag väldigt annorlunda ut beroende på var i regionen man är bosatt. Regionen sätter Rättvis Vård, som ett av sina mål. Inom diagnosgruppen NPF råder i dag stor brist på just rättvisa. Speciellt inom vuxenvården finns stora brister och oacceptabla väntetider. I Falköping tas nya patienter emot för utredning praktiskt taget utan väntetid. Däremot finns brister vad gäller behandlings-/habiliteringsresurser. Göteborgsområdet utmärker sig med de längsta väntetiderna och tidigare också den mest njugga inställningen till utredningar av vuxna patienter. Man har hänvisat till privata utredningar, något som är kostsamt och därmed inte tillgängligt för alla. Vuxna patienter har nekats utredning, med hänvisning just till att de är vuxna. NPF är dock ett funktionshinder som inte växer bort med åren, svårigheterna riskerar snarare att förvärras utan adekvat diagnos och habilitering. Där utredningsresurser finns, saknas ibland habiliteringsresurser och vice versa. Ett bättre utnyttjande av befintliga resurser skulle uppnås om samarbetet mellan utredande och habiliterande instanser förbättrades.

NPF har inget samband med intelligensnivå. Många vänder sig också emot den ”psykiatriska” diagnosen, då det inte handlar om psykisk sjukdom, utan är ett funktionshinder som framför allt uppstår i interaktionen med andra. Det är heller inget som kan ”uppfostras” eller växa bort. Bland dem som fått diagnosen ADHD har uppemot 60% allvarliga anpassnings-svårigheter även i vuxen ålder. Däremot kan dessa kroniska tillstånd, precis som somatiska funktionshinder, framgångsrikt habiliteras. De berörda kan också lära sig strategier för att handskas med sitt/sina anhörigas funktionshinder. Men att be ett barn med ADHD att ”skärpa sig”, eller beskylla föräldrarna för dålig uppfostran är ungefär lika verksamt som att be en döv person ”skärpa sig och lyssna bättre” eller be föräldrarna tvätta barnets öron bättre. Okunskapen och fördomarna kring NPF är många. Samtidigt pågår en intressant forskning och utveckling inom området. En utveckling som måste komma våra regionmedborgare till del.

Utredning och behandling är organiserad på olika sätt i olika länsdelar. I vissa delar av regionen ligger den under habiliteringen, i andra under barn- och ungdomspsykiatrin, i åter andra under barn- och ungdomsmedicin.

Lägg till detta att själva begreppet NPF i sig omfattar ett flertal diagnoser med olika svårighetsgrader, tex ADHD, OCD (tvångshandlingar), Aspberger, Tourettes mfl, så blir bilden ännu mer komplex.

Eftersom NPF handlar om ett medfött, livslångt funktionshinder, påpekar företrädare för patientföreningar att habiliteringen är den mest logiska organisatoriska hemvisten.

Vikten av tidiga insatser kan inte nog betonas. Undersökningar har visat att NPF är en riskfaktor för tex drogmissbruk, depression, ångesttillstånd och bipolär sjukdom (t.ex. Montano 2004, Biederman 2004). Om människor upptäcks, diagnostiseras och behandlas i tid kan man förebygga såväl missbruk som försämrad psykisk hälsa. BVC´s roll kan här inte nog understrykas. Vid misstanke om NPF måste såväl utredande som habiliterande insatser finnas tillgängliga utan onödiga dröjsmål. Sannolikheten för ärftlighet är stor, varför barn till föräldrar med NPF särskilt bör uppmärksammas.

Flera föräldrar till barn med misstänkta NPF som jag träffat berättar också om besvärande väntetider – först till utredning, därefter till habilitering. När diagnosen väl satts upplevde de först en lättnad över att ha fått ett namn på vad deras barn lider av, därefter en stor besvikelse när vården inte funnits där för att hjälpa till med behandling. Många har vittnat om hur problemen blivit tydliga i samband med skolstarten då nya krav ställs på barnet. I samband med detta vill jag hänvisa till den enkät moderaterna under hösten 2007, ställde till 99 skolsköterskor, där drygt 85 % använde minst lika mycket eller mer av sin tid till psykiska besvär som till somatiska, 89 % sökte stöd hos regionens sjukvård minst en gång per månad och 80% önskade mer stöd och hjälp från regionens sjukvårdsverksamheter.

Såväl föräldrar till barn med NPF, som unga vuxna med NPF vittnar också om hur de ställs utan vård den dag de fyller 18 år. Övergången mellan t.ex. BUP och vuxenhabiliteringen fungerar inte tillfredssällande.

Anhörig till en 18-årig pojke berättade om att en del av pojkens handikapp var total oförmåga att själv ta initiativ och fatta beslut. Att då, från vuxenpsykiatrin förvänta sig att han, på sin myndighetsdag, självmant skulle kontakta vuxenpsykiatrin för fortsatt behandling tycks uppenbart orimligt.

Allt detta talar för att en konsekvent linje inom NPF-utredning och habilitering skulle vara till nytta för alla. Framför allt för den enskilde individen, men också för anhöriga och för samhället i stort som har allt att vinna på ett ökat psykiskt välbefinnande, minskat missbruk och ökat deltagande i samhällslivet.

Goda exempel finns, både inom och utom regionen. Låt oss ta vara på dessa och sprida kunskapen så att den kommer fler tillgodo.

____________________________________________________________________________

En värdig ålderdom

Hur definierar man en värdig ålderdom? Svaren på den frågan är lika många och komplexa som frågan i sig. De flesta av oss önskar sig hälsa och närhet med andra – med familj och vänner. Alla är dock inte förunnade att få detta. Allt fler åldras i ensamhet.

Man riskerar då att bli oerhört sårbar. Inte bara på grund av sin ensamhet, som i sig kan vara svår nog, utan på grund av att man inte har ytterligare någon som kan föra ens talan.

Många äldre besitter en stor styrka, såväl själslig som kroppslig. Men hos många tryter såväl den kroppsliga hälsan som geisten, orken att be, begära, kräva något. Det är här som sjukvården bär ett stort ansvar. Sjukvården måste både se, erkänna och tillgodose de äldres behov. Att få den vård och omsorg man behöver, utan onödiga dröjsmål är en viktig del av ett värdigt åldrande.

Sjukvården i dag är framför allt organiserad för att ta hand om en sjukdom i taget, ett symtom åt gången. Men så ser sällan den åldrande människans behov av vård ut. En äldre människa har ofta flera, sammansatta sjukdomsbilder. Många har kroniska sjukdomar, som tex. reumatism, diabetes, psoriasis, hjärt- och kärlsjukdomar. När dessa kroniska sjukdomar kombineras med någon mer akut åkomma innebär det stora påfrestningar för en redan försvagad kropp.

Vår tendens att behandla den akuta åkomman som ett fristående problem räcker inte till. Vi behöver en bättre helhetsbild av våra äldre patienter.

Många medicinerar mot kroniska sjukdomar. Att känna till hur dessa mediciner fungerar i kombination med nya, för den akuta åkomman, är oerhört viktigt. Äldre människor reagerar ofta annorlunda på medicin och annan behandling än yngre. Det kan tex. ta längre tid innan en medicin ger effekt.

Lägg till detta svårigheterna för den patient som är ensamstående, utan någon som kan hjälpa till att föra hennes eller hans talan. Som kan hjälpa till att tolka och komma ihåg all information som ges i samband med sjukhusbesöket.

Detta korta resonemang för mig till två slutsatser. Ett: Vi måste förstärka den geriatriska kompetensen på såväl vårdcentraler som sjukhus.

Geriatrik är läran om åldrandets sjukdomar. Om att se helheten hos den äldre människan. Geriatriken arbetar bl.a med förebyggande, behandlingsmässiga och sociala aspekter av sjukdom hos gamla. Äldre personer som är mer allvarligt sjuka, har flera samtidiga sjukdomar och kanske samtidigt ett behov av socialt stöd och omvårdnad ställer stora krav på vår sjukvård. Krav som kommer att öka i takt med att vi får en allt äldre befolkning.

Samtidigt utvecklas den medicinska kunskapen och vi kan ge allt fler ett långt och bra liv. Men detta liv måste också fyllas med värdighet fram till och med dess slut. Att ”enbart” rädda en människa till livet innebär inte per automatik ett värdigt liv. Vare sig återstoden av det är lång eller kort.

Förmågan att förlänga eller rädda liv ställer också krav på respekt, integritet och förståelse. Kort sagt – att se hela människan. Både hennes kroppsliga och sociala behov och ha förståelse för hur dessa varierar över tid.

Två: För alla patienter med stort vårdbehov behövs en vårdlots. Någon med insikt i hur sjukvården fungerar och med kunskap om såväl medicinsk terminologi som sjukvårdens organisation, som kan lotsa patienten rätt i vårt komplexa sjukvårdssystem. Som kan hjälpa till i övergångarna mellan regionens sjukvård och kommunens hemsjukvård eller omsorg.

Många anhöriga gör ett fantastiskt arbete för att hjälpa sina åldrande anhöriga. Men alla har inte anhöriga. Och alla anhöriga har inte möjligheten eller förmågan att hjälpa till så som de skulle önska.

I vårt civiliserade samhälle måste vi ha möjligheten att ge alla äldre möjligheten till en värdig ålderdom. Vi är många som kan och ska dela på det ansvaret. Sjukvården måste ta sin del av detta ansvar. Och det är en stor andel. Vi behöver fler geriatriker, fler sjuksköterskor med geriatrisk kompetens och vi behöver vårdlotsar.

Man brukar säga att ett civiliserat samhälle definieras utifrån hur man tar hand om sina barn, sina gamla och sina sjuka. Bevisligen återstår mycket att göra. Låt oss se till att Västra Götaland blir ett föredöme i Sverige, Norden och Europa när det gäller vården av äldre sjuka!

Annika Tännström

Oppositionsråd (M)

Västra Götalandsregionen

_________________________________________________________________________________________________________

Som sjukvårdspolitiker för Moderaterna i Västra Götalandsregionen har jag träffat många anhöriga och drabbade av neuropsykiatriska funktionshinder (NPF). I Västra Götalandsregionen har vi satt upp ”Rättvis Vård” som ett av våra mål, men inom diagnosgruppen neuropsykiatriska funktionshinder råder idag stor brist på just rättvisa.

Jag föreslog därför i en motion till Regionfullmäktige att utreda och komma med förslag på förbättringar inom NPF-utredningar och habiliteringar, t.ex. se över väntetiderna till utredning och habilitering och återkomma med förslag till åtgärder för att korta köerna och att se över hela vårdkedjan i övergången mellan barn- och vuxenvård, där det är lätt att viktig information missas.

Hur många som lider av någon form av NPF är idag osäkert. Diagnosgruppen som omfattar bland annat autismliknande tillstånd, Asperger, ADHD, Tourette och OCD. Mörkertalet är stort då långt ifrån alla har sökt hjälp eller blivit diagnostiserade, men i en prevalensstudie från Skaraborg kom man fram till att ca 7,1 % av befolkningen sannolikt är drabbad. Utslaget på hela Västra Götalandsregionen skulle det innebära ungefär 105 000 individer.

Väntetiden för utredning och möjligheterna till behandling ser idag väldigt olika ut beroende på var man är bosatt. Speciellt inom vuxenvården finns stora skillnader, brister och oacceptabla väntetider.

I Skaraborg tas nya patienter emot för utredning praktiskt taget utan väntetid, men där råder brister på resurser för behandling och habilitering. Göteborgsområdet å andra sidan utmärker sig med både de längsta väntetiderna och den mest njugga inställningen till utredningar av vuxna patienter.

NPF är dock inget funktionshinder som växer bort med åren – svårigheterna riskerar snarare att förvärras utan adekvat diagnos och habilitering. Många vänder sig också emot den ”psykiatriska” diagnosen, då det inte handlar om psykisk sjukdom, utan om ett funktionshinder som framför allt uppstår i interaktionen med andra. Ett funktionshinder som inte har med intelligensnivå att göra. Det är heller inget som kan ”uppfostras” eller växa bort. Bland dem som fått diagnosen ADHD har uppemot 60% allvarliga anpassningssvårigheter även i vuxen ålder. Däremot kan dessa kroniska tillstånd, precis som somatiska funktionshinder, framgångsrikt habiliteras.

Funktionshindret kan också mildras genom att både anhöriga och drabbade får lära sig mer – ungefär som dövas funktionshinder kan mildras om omgivningen lär sig teckenspråk. Men att be ett barn med ADHD att ”skärpa sig”, eller beskylla föräldrarna för dålig uppfostran är ungefär lika verksamt som att be en döv person ”skärpa sig och lyssna ordentligt” eller be föräldrarna tvätta barnets öron bättre.

Vikten av tidiga insatser kan inte nog betonas. Undersökningar har visat att NPF är en riskfaktor för till exempel drogmissbruk, depression, ångesttillstånd och bipolär sjukdom. Om människor upptäcks, diagnostiseras och behandlas i tid kan man förebygga såväl missbruk som försämrad psykisk hälsa.

Flera av de föräldrar till barn med misstänkta NPF som jag träffat berättar om besvärande väntetider – först till utredning, därefter till habilitering. När diagnosen väl satts upplevde de först en lättnad över att ha fått ett namn på vad deras barn lider av, därefter en stor besvikelse när vården inte funnits där för att hjälpa till med behandling.

Många har vittnat om hur problemen blivit tydliga i samband med skolstarten då nya krav ställs på barnet.

Samtidigt står skolhälsovården ofta utan tillräckliga resurser att möta dessa elever. I en enkät till skolsköterskor i regionen svarade drygt 85 % att de använde minst lika mycket eller mer av sin arbetstid till elever med psykiska besvär som till somatiska, att nästan nio av tio sköterskor sökte stöd eller rådgivning hos regionens sjukvård minst en gång per månad men att hela fyra av fem önskade de kunde få mer stöd från regionens sjukvårdsverksamheter.

Motionen har ännu inte varit uppe för behandling i Regionfullmäktige, men fick ett svalt mottagande i Hälso- och Sjukvårdsutskottet där S-majoriteten menade att regionen gjorde tillräckligt som det var. Det är ett trist svar som tyvärr visar S-majoritetens inställning i stort i regionen, både gällande ambitioner och verklighetsbilden. Nu hoppas jag att Regionfullmäktige har såväl en högre ambitionsnivå som en mer realistisk syn på verkligheten och ställer sig bakom motionen.

Budskapet från anhöriga och funktionshindrade jag träffar är glasklart – det behövs en hög och konsekvent tillgänglighet inom NPF-utredning och habilitering över hela regionen. Framför allt för den enskilde individen, men också för anhöriga och för samhället i stort som har allt att vinna på ett ökat psykiskt välbefinnande.

Annika Tännström

Oppositionsråd (M)

Västra Götalandsregionen

_______________________________________________________________________________________________________

Moderata idéer för framtiden

Sverige har på många sätt en mycket bra hälso- och sjukvård. Det innebär inte att det saknas utmaningar. En viktig sådan är att skapa en mer jämlik hälso- och sjukvård. Alla människor i Sverige ska få god sjukvård i tid, oavsett var någonstans man råkar bo. Det är inte acceptabelt att kvaliteten på och tillgängligheten till sjukvården skiljer sig år i olika delar av landet. Ett sätt att minska skillnaderna är att införa en patienträttighetslagstiftning. Med en sådan skulle den enskildes rätt till sjukvård lagregleras. Dessutom bör en skärpt vårdgaranti, inklusive provtagning och utredning, införlivas i lagstiftningen.

För att stärka tillgängligheten vill vi öka möjligheten att välja vårdgivare såväl i primärvården som i specialistsjukvården. Vi vill också öka möjligheten att välja vård i annat landsting än det egna och lagstifta om rätten att få vård i annat EU-land.

För att varje patient alltid ska ha god information om vilken vård som ges vill vi utveckla de öppna jämförelserna av vårdens resultat, skador och väntetider. En oberoende myndighet bör ha ansvaret för detta. Över hundra tusen människor beräknas komma till skada i svensk sjukvård årligen på grund av infektioner, felmedicinering och misstag med mera. Det är därför motiverat att införa en nollvision för skador i vården.

Det är viktigt att göra sjukvården till en mer attraktiv arbetsplats, inte minst för att det har en positiv inverkan på vårdkvaliteten. Viktiga framgångsfaktorer för en attraktiv arbetsgivare är arbetstider, lönesättning, medarbetarnas utvecklingsmöjligheter och det lokala ledarskapet.

I syfte att varje medarbetare ska känna att man har ett reellt inflytande på sin arbetsplats vill vi verka för att landstingen organiserar arbetsplatserna i mindre enheter med kortare beslutsvägar och ett stort mått av delegering.

Det är också eftersträvansvärt att få en större mångfald av arbetsgivare inom sjukvården. Det skulle göra det enklare att byta arbetsplats om man inte är nöjd och kunna skapa en press uppåt på lönen i kampen om den ”bästa” arbetskraften. För att utveckla och stärka sjukvårdens ledarskap vill vi genomföra en nationell satsning på ledarskapsutbildning för vårdens ledare på alla nivåer.

Det är viktigt att sjukvårdens medarbetare hela tiden tar till sig nya kunskaper och förbättrar sin utbildningsnivå. Lika självklart är att ansvarstagande och vidareutbildning som är relevant för arbetsgivaren och arbetet ska löna sig. Så ser tyvärr inte verkligheten ut i dag på många håll. Svensk sjukvård ska i högre grad premiera utbildning och kompetens.

För att möta framtidens vårdbehov vill vi aktivera hela Sverige i ett nationellt arbete för att främja hälsa och välmående. Arbetet ska resultera i en nationell handlingsplan för bättre hälsa och samla representanter från hela samhället; hälso- och sjukvården, näringslivet, idrottsrörelsen, skolan, kultursektorn, frivilligrörelsen, politiken etcetera.

En nationell samordnare för barn- och ungdomsvården bör inrättas i syfte att förbättra kvaliteten i vården och samarbetet mellan olika aktörer. Skolhälsovårdens roll ska förnyas med mer betoning på prevention och psykisk ohälsa.

Innehållet i vårdutbildningarna bör utvecklas för att ge medarbetarna redskap att möta en patient med en större grad av delaktighet och medinflytande. Redan på vårdutbildningarna bör en tydlig satsning ske på ledarskap i syfte att både tydliggöra karriärstegen och stimulera till eget ansvarstagande. Det är också viktigt att intensifiera arbetet för att utveckla IT-lösningar och andra tekniska möjligheter inom sjukvården.

De nödvändiga insatserna för att möta de många äldres behov omfattar många olika områden. Det handlar om de äldres aktiva insatser för att vårda den egna hälsan, samhällets förebyggande arbete och vårdens diagnostik, behandling och omvårdnad. Vi vet att det finns brister när det gäller samordningen mellan kommuner och landsting av insatser för äldre. Moderaterna kommer därför tillsätta en arbetsgrupp som tittar särskilt på vad som kan göras för att överbrygga denna klyfta. Vi föreslår även att en nationell samordnare tillsätts för att se över vår äldrevård och omsorg.

Allt detta enades det Moderata Framtidskonventet om i helgen. Vårt arbete för att förnya och förbättra sjukvården i Sverige fortsätter nu – på nationell, regional och lokal nivå.

Annika Tännström

Arbetsgruppen för kvalitet och tillgänglighet i sjukvården

Oppositionsråd (m) Västra Götalandsregionen

_________________________________________________________________________________________________

NU får det vara nog!

Bevisligen har inte den s-ledda majoriteten klarat upp att reda ut den oreda de själva ställt till med inom NU-sjukvården (Uddevalla och NÄL).

Dåligt underbyggda beslut, bristande konsekvensanalyser och kortsiktigt tänkande har lett till en sjukvård där de medicinska sambanden brutits sönder, personalen håller på att tröttna och medborgarna tappat förtroende för såväl politiker som tjänstemän i sjukhusledningen.

NU är det dags att börja lyssna till medborgarnas berättigade oro och reda upp oredan en gång för alla.

Det är min fasta övertygelse att två självständiga, starka sjukhus, med både akut och planerad vård, är det enda rätta i dagsläget. Sluta upp med att flytta klossar och omstrukturera. Ta lärdom av det flyttkaos som varit i Mölndal och som fortfarande sätter så djupa spår.

Jag tror inte att bohuslänningarna stillatigande kommer acceptera ett långsamt nedmonterande av Uddevalla Sjukhus, inte ens under täckmantel av ett s.k balanskrav där antalet sängar tycks vara det väsentligaste, inte medicinsk säkerhet. Det viktiga är att likvärdig och rätt sjukvård erbjuds till såväl nordbohuslänningar som andra. Och det inom rimlig tid. Det måste vara patienternas behov av sjukvård som kommer i första hand. Inte vissa s-märkta politikers behov av att visa dådkraft.

Jag vet att det finns center- och folkpartister inom den s-ledda majoriteten som delar min uppfattning. Jag önskar att vi tillsammans kunde få chansen att utveckla både Uddevalla och NÄL istället. Med ett annat patientfokuserat, långsiktigt tänkande skulle vi kunna erbjuda bohuslänningarna en riktigt bra sjukvård och personalen framtidstro istället för dagens osäkerhet.

Annika Tännström

Moderat oppositionsråd

Västra Götalandsregionen

__________________________________________________________________________________________

Intet nytt under solen

”Vi tränade hårt, men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och också vilken underbar metod detta är att skapa illusionen av framsteg medan det istället åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering.”

Orden kommer inte från en luttrad avdelningschef på Uddevalla Sjukhus, även om så mycket väl kunde varit fallet. Det var den romerske ämbetsmannen och författaren Gaius Petronius, som yttrade dessa, ännu så aktuella visdomsord, ca 60 år e.kr.

Ännu idag lever teorin om att stora omorganisationer är lösningen på varje problem. Istället för att ta sig tid att analysera varje enskilt problem har (s) det givna svaret – vi lägger samman och omorganiserar, ju större desto bättre. Uddevalla är snart tömt. Näst på tur står Strömstad, som berövas vårdplatser i ett första skede, hur fortsättningen ser ut står skrivet i stjärnorna – eller i (s) nästa budget. För snart 2.000 år sedan insåg Gaius Petronius det fåfänga i ogenomtänkta omorganisationer. Innan den (s)-ledda majoriteten kommit till samma slutsats har det kanske gått lika lång tid ytterligare. Under tiden kommer bohuslänningarna att vara i fortsatt behov av en kvalificerad sjukvård. Något som majoriteten tycks föredra att blunda för.

Annika Tännström

Oppositionsråd (m)

Västra Götalandsregionen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *